Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - -- Skilnaden mellan stottring och ljudmissbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid ljus- och vattuskräck, hvarför han äfven betecknade
stottringen som ett slags talskräck. Schulthess är den
förnämste målsmannen i nyare tider för den medicinska
riktningen på stottringsterapiens område. Han utvecklar på ett
rationelt sätt Mercurialis’ åsikter. Han skiljer mellan
sympatiskt och idiopatiskt stottrande och fordrar med hänsyn
till den förstnämda arten en medicinsk behandling, hvilken
i första rummet måste riktas på undanrödjandet af det ondas
primära orsaker, i hjärnan, underlifvet o. s. v. Men då
äfven stottringen i de flesta fall inrotat sig som ett
själfständigt ondt, så måste jämte det primära onda äfven den
sekundära störningen i Struphufvudets muskelsystem tagas
under behandling. Vid den idiopatiska stottringen, som
hänvisar på ett inom nervområdet befintligt missförhållande
som gifvit upphof åt röstbandskrampen, måste – särskildt
med hänsyn till dolda anledningar af skrofulöst eller rhachitiskt
ursprung – sådana inre och yttre medel användas, som
verka omstämmande, lugnande och stärkande eller afledande
på nervsystemet öfver hufvud och särskildt på de sympatiska
nerverna och de nerver, som närmast betinga röstorganets
verksamhet. Bland inre medel nämner han äfven sådana,
som användas vid epilepsi, St. Veits dans (chorea), kikhosta
o. s. v., och bland yttre medel förordar han i likhet med
Mercurialis dragplåster m. m. på olika delar af kroppen.
Äfven på användningen af psykiska och moraliska medel,
uppmärksamhetens och viljans stärkande m. m., lägger
Schulthess stor vikt, ehuru han varnar mot antagandet, att sådana
medel ensamt skulle kunna åstadkomma bot. Kanske
märkligast af allt är dock hans påstående, att röst- och
talgymnastik är ett verksamt botemedel mot ljudmissbildning
(»Stammeln»), men icke mot stottring.
Engelsmannen Arnott (1830) förlägger stottringens orsak
i en krampaktig tillslutning af röstbanden, och hans
botningsmetod gick förnämligast ut på att lära patienten förbinda
orden med ett kontinuerligt mumlande för att hindra
röstbandsflikarnas krampaktiga tillslutning.
Tyskarna Otto och Norden (1832) anse, att stottringen
beror på felaktig uppfostran, som föranledt dåliga uttalsvanor.
Den sistnämde angifver dock äfven respirationsanomali såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
