Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Naturprocesser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verksamhet som krigsgud och framför allt som edens och
överenskommelsernas, sanningens och rättvisans vaktare — samma
ställning som han bekläder i Rig-Veda.
Även de bruk, som äro förknippade med solen och månen,
visa tydligt, att det framför allt är deras funktioner, som
man tagit fasta på. Det är bekant här i Norden, vad den
grekiske geografen Prokopios berättade om solbruket i
yttersta Norden, nämligen att man med facklor och bloss
hälsade solens första anblick efter vinternatten. Men här har
det varit magi med i spelet, alldeles som när
Orinoco-indianerna under månförmörkelser tända eldar och svinga
bränder för att hålla månelden vid liv, så att icke all eld på
jorden skall försvinna, om månen slocknar. Chilkotin-indianerna
gå i ring under en sol förmörkelse, varvid de låtsas bära en
tung börda för att hjälpa solen i dess svåra stund. Men den
egyptiske Farao betedde sig icke annorlunda, när han som
solens representant ideligen vandrade runt templet, så länge
solen under förmörkelsen föreföll att ha hejdat sitt lopp.
På Nya Guinea anser man sig kunna påskynda månens
faser — och därigenom förkorta den väntetid, som kännes för
lång — genom att kasta stenar och spjut mot den och på
detta vis sätta fart i den.
För att kunna välja lyckodagar iakttog man ständigt
solens och månens lopp. När de möttes, inföll den bästa
bröllopstiden, och de "heliga bröllopen", som betecknade
gudaparens förening, firades just då. Myter såsom den om Zeus
och Europa tolkades som sol och måne: månen Europa, som
uppstår ur havet, buren över dess vågor av soltjuren (Frazer:
The Golden Bough, IV, 73).
Viktigare är dock den betydelse, som man tilldelade månens
faser. Denna är icke blott kalendarisk, vilket alla primitiva
beräkningar av året och de flesta folkslagens festkalendrar
(numera t. o. m. judarnas och muhammedanernas) vittna om,
utan månens till- och avtagande sättes i omedelbar
förbindelse med livets och framför allt växtlivets tillväxt och
bortdöende. Plinius säger sålunda i sin naturhistoria "Det är
tydligt, att månen fyller jorden, när den närmar sig, och
tömmer den, när den avlägsnar sig." Han betraktar den därför
som "jordens andedräkt". Macrobius och Gallius anse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
