Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Myter - Världens uppkomst och avslutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han sprang för fort. Systern erbjöd sig då att springa
efter honom och hålla tillbaka honom. Hon fick tag i
honom vid middagstid; och där står solen stilla en stund. Den
andre brodern fick nu bannor av sin fader, därför att han
inte var lika pigg som den yngste. Han svärtade då sitt
ansikte med träkol, och då solbrodern sov, kröp han upp på
himmelen. På detta vis gick månen upp. Alla djuren rådslogo
nu om, hur länge månen skulle vandra över jorden.
Hunden, som var den klokaste, sade: fyrtio dagar. Men
igelkotten, som var ännu klokare, sade: trettio dagar. Och
därvid blev det. Sedan den dagen hata hunden och igelkotten
varandra." (Boas: Tsimshian Myths. Smithsonian Inst.
1909—10, sid. 113 o. f.).
På detta sätt blev ljuset till. Men melanesierna på Banks
Islands vilja veta, att det ursprungligen endast fanns dag och
ljus, och att det var vår vän Qat, som seglade över till
Torrents Islands, där de hade natt, och förde den med sig
därifrån. Eller, ännu naivare, att han seglade bort till
himlaranden för att få lite natt hos Natten, som svärtade hans
ögonbryn och lärde honom att sova och göra gryning.
Jämförda med dessa synnerligen primitiva föreställningar,
göra de stjärnmyter, som uppkommit, ett vida yngre och mera
reflekterat intryck. Det är blott några få av
stjärnorna, som givit upphov till en verklig mytbildning, nämligen
Venus, som redan tidigt gjordes till gudinnan Ishtar av
babylonierna, Sirius, vilken som persernas Tishtriya dramatiskt
besjunges i Avesta, samt tvillingarna Castor och Pollux.
Men Venus ter sig därnere som en liten måne, vilken rentav
kastar skugga på jorden, och Sirius anses vara regnstjärna
— den har alltså praktisk betydelse. Indianerna kunna
naturligtvis alltid berätta, att stjärnorna ursprungligen voro
levande varelser, som stego ned till människorna och lärde
dem att jaga o. s. v.
Men vad grekerna ha att säga om stjärnbildernas
uppkomst, om jägaren Orion och björnen, om Plejaderna som de
sju systrarna etc. är säkerligen sena fantasier. När Andrew
Lang vill göra även dessa till primitiva kvarlevor, därför att
australier och eskimåer berätta något liknande (Star Myths i
Custom and Myth, sid. 121), verkar det mindre övertygande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
