Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Då allmogen upptäcktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ordbog över jyske Almuesmål" (1886 o. f.) är icke blott
ett grundläggande dialektarbete, utan också en outtömlig
handbok i folkseder och vidskepelse. Till
universitetsvetenskap utvecklades denna allmogeforskning av Axel Olrik,
som fortsatte Svend Grundtvigs utgivning av de danska
kämpavisorna, och som i talrika avhandlingar påvisade de
litterära traditionernas samband med den folkliga traditionen.
Samtidigt med att dessa genomforskade hemlandet, hade
en annan äkta landsman till H. C. Andersen, nämligen
indologen Viggo Fausböll, vänt blicken mot österlandet och
framdragit den rikaste av alla litterära sagoskatter, de
buddhistiska Jātakas, ur deras handskrivna, undangömda tillvaro. De
sex tjocka band, som denna samling upptager, äro en del av
den på pali avfattade kanon, som under förra århundradets
början förts till Danmark i palmbladsmanuskript av
språkforskaren Rasmus Rask. Sålunda räcker den ena
forskningen handen åt den andra, och de djärvaste resor, den
mödosammaste granskning hjälpas åt att väcka avlägsna länders
och forna tiders enkla sägner till liv.
Vida senare kom rörelsen till Norge. Där hade man
under de första decennierna av förra århundradet levat på
den akademiska diktningen från Danmark och arbetat
efter dennas traditioner, tills slutligen källorna flödade över
och strömmade nedför de norska fjällen.
Det var den oförliknelige Asbjörnsen, som i Norge kom
på idéen att göra litteratur av folkets sagor och
berättelser — en man, som själv var norsk till sin naturell ända
till grunden, men icke den stridslystna, mörka, under
pietismens långa herravälde uppkomna norskheten, som
tydligast framträder i större delen av en senare tids norska
litteratur. Det var den gamla muntra norskheten, som
vi känna från Holberg och Wessel och från alla det
adertonde århundradets glada norrmän. Det uppgives, att det
var av en urspårad student i Oslo, som Asbjörnsen först
lärde sig historierna, och att det är hans lustiga sätt att
berätta dem, som går igen hos Asbjörnsen. Men för egen
del har han tydligen ägt tillräckligt av det goda humöret,
och hans kännedom om folket blev även synnerligen
ingående, eftersom han än som fiskeribiolog, än som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
