Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Sagornas vandringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berätta den icke för att förtälja en saga, utan referera endast
rent historiskt den form, vari den föreligger.
Så lyckligt ställt är det likväl icke alltid. Den tryggaste
väg, som anvisas oss, är i regeln den, som leder från bok till
bok. Men även här kan det ske stora hopp. Så t. ex. kan
man ofta återföra H. C. Andersens sagor till indiska — även
i sådana fall då Andersen icke har känt de sistnämnda. Och
det är lärorikt att se, hur till och med denne store
sagodiktare kan komma till korta med den ursprungliga sagan, om
denna når honom längs vägar, där poängen efter hand gått
förlorad.
"Den flygande kofferien" är en av Andersens obetydligaste
historier. Att en ung man förslösar sitt arv och sina
ägodelar, tills han blott har en gammal koffert kvar, som visar sig
kunna flyga; att han flyger ned till turkarnas land och blir
förlovad med kungens dotter, emedan man tror, att en man,
som kan flyga, måste vara "turkguden"; att han styrker dem
i denna tro genom att avbränna ett fyrverkeri i luften, och
att hans koffert brinner upp vid detta fyrverkeri, så att han
måste traska hem, medan flickan står och väntar på, att han
skall komma — det är ju i och för sig icke så värst roande.
Och om Andersen icke hade inlagt den dråpliga tebjudningen,
där den turkiska drottningen examinerar friaren precis som
en svensk svärmor in spe förhör en teologie kandidat, skulle
det icke varit något större nöje att ha denna berättelse med
bland Andersens sagor. Men gå vi till den indiska
Pañjatantra, påträffa vi en historia med bättre kläm och mening.
Det var en gång en vävare och en vagnmakare, som
begåvo sig på vandring. Ute på landsvägen mötte de ett ståtligt
följe av elefanter och mulor, tjänare och soldater, och på en
av elefanterna satt en underbart skön prinsessa. Hon var så
vacker, att då vävaren såg henne, svimmade han genast. När
han åter vaknade upp, bad han sin vän, att denne skulle
skaffa honom både rep och dolk, eld och vatten, så att han kunde
taga sig av daga. Ty han kunde icke leva längre, sedan
han sett prinsessan. Men vagnmakaren, vilken var klyftig och
snarrådig som vagnmakare bruka vara, tröstade sin vän och
sade, att han nog skulle reda upp historien åt honom.
Därpå försåg han honom med fyra armar, liksom guden Vishnu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
