Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor - Sagornas moral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilket ju även livet och naturen erbjuda exempel på. Därför
spela myrorna en så stor roll i sagan, icke blott emedan de äro
så små, utan emedan de bevisligen äro så sluga i sin litenhet.
Med vilken glädje förlora sig icke sagorna i alla dessa
smådjur, vilka äga en så egendomlig makt! Icke blott ödlor,
vilkas listighet ju endast består i deras liv i skymundan, utan
råttor och möss, ja larver och maskar, som kunna gnaga sig
igenom på ställen, där inga andra kunna, eller som ila åstad
med bud under jorden eller som samla ihop saker, som ingen
människohand förmår. På detta område har naturen själv
bekräftat sagotanken. Där är det lätt att illustrera den, och
nu vidtager hela den uppfinningsrikedom, som berättar för
oss, att gärdsmygen fick sin lilla krona på huvudet, därför att
den som den minsta bland fåglarna kunde sätta sig på örnens
rygg, då den flög upp och nådde sin högsta höjd under
tävlan om, vem som kunde komma högst — och då kunde
gärdsmygen höja sig en liten bit över örnen, icke blott därför
att den var så liten, utan också därför att den var klipsk nog
att hitta på att begagna sin litenhet för att segra. Denna
kontrast mellan det lilla och det stora, det svaga och det
starka djuret tumlar sagan ständigt med: musen, som gnager
sönder det nät, som lejonet fastnat i, och som tack vare sin lilla
mustand räddar djurens konung; eller: det svaga djuret retar
och besegrar det starka, vilket alla historier om vargen och
räven bygga på. Att list går före makt har sagan alltid lärt
oss. I djurvärlden är detta så påtagligt, där de stora och
klumpiga djuren ofta komma till korta gentemot sina små
och rappa fiender. Men det berättas ju om dem, blott därför
att förhållandet avspeglar en livssanning ur människolivets
erfarenhet!
Och människolivet självt erbjuder ju också tillräckligt
många exempel därpå. Låt oss först betrakta förhållandet
i dess fantastiska utformning, i den ständiga kampen mellan
jättar och dvärgar. Mytologien är rik på detta område.
Redan i de indiska gudasagorna finna vi då och då, att de
verkliga kraftkarlarna bland gudarna aldrig skulle kunnat reda
sig, om de icke haft en liten listig följesven vid sin sida. Den
store, starke Indra, indiernas Tor, som äter för mycket och
framför allt dricker sig full, så att han varken vet ut eller in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
