Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Smålandsoriginal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han gjorde det alldeles briljant för resten. Icke ens
de initierade kunde märka något falsarium.
— Skjut nu, baron, men darra inte på manschetten.
Sikta mycket noga, fint korn i överkant! Kanske baron
vill ha stöd?
På den oförsynta frågan svarade baronen intet,
utan sköt med en gentlemans orubbliga lugn. Mössan
fick gärna spolieras och sikta kunde han.
Men när han sedan tömde hela skottet ur den
oskadade och minnesrika huvudbonaden, sade han med en
mörk och nästan fientlig blick på verkmästaren:
— Detta är min sista jakt i herrns sällskap — på
min ära som adelsman!
Sent på kvällen fick Lindstedt till sin stora
förvåning besök av baronen.
— Hör nu herrn! Förlåt min oartighet att säga
att jag aldrig mera skulle jaga med herrn! Men säg
mig nu, hur bar herrn sig åt?
— Är baron frimurare?
— Skulle aldrig falla mig in!
— Nå, jag har högsta graden och där syssla vi
med sådana där småkonster ibland. Min ed att tiga
skulle kosta mig livet, men jag vill gärna stå fadder
åt baron i Jönköpingslogen, om baron tål
uppskakande ceremonier och farliga prov — likkistprovet till
exempel och helvetesfärden och tarmuttagningen. Ska
vi slå till?
Baronen stirrade förfärad på Lindstedt och sade:
— Nej, fy fän, jag är kristen och svensk adelsman!
Men förlåt min oartighet ännu en gång! Om herrn
bara låter min bössa vara i fred, skall jag fortfarande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
