Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men solen höll nu på att gå ned. Hennes sneda strålar
öfvergöto landskapet med ett guldrödt sken och kom heden att
likna en röd matta. Skuggan af häst och ryttare hade vuxit
jettelik och följde den skyndsamma ridten såsom ett på marken
framflygande sällsamt moln. Nu sjönk solen bakom horisonten,
och i ett slag bredde sig ett fullständigt mörker öfver himmel
och jord. Pieter Maritz spejade bekymrad omkring sig. Hvad
skulle han nu taga sig till? Hålla in hästen och tillbringa natten
på slätten? Men redan hörde han på af stånd schakalernas och
hyänornas tjut, då de gingo ut ur sina gömställen för att söka
rof. Skulle han försöka att vid ljuset af stjernorna, livilka nu
klart lyste fram, uppsöka ett busksnår, der han kanske kunde
tända upp en eld för att hålla rofdjuren på afstånd? Men då
fruktade han att med eldskenet till äfventyrs locka till sig några
kringstrykande kaffer, hvilka kunde blifva farliga för honom,
den ensamme gossen. Han beslöt sig för att icke göra
någonting, utan sitta qvar i sadeln, och helt och hållet öfverlemna sig
åt sin hästs ledning. Jager hade vid mörkrets inbrott fallit in i
skridt och pustade ut efter den milslånga marschen. Nu gick han
forsigtigt framåt och spetsade öronen. Gossen tog fram ett stycke
torkadt antilopkött ur väskan och åt. Han hade ej ätit något sedan
morgonen; det uppskakande i den händelserika dagen hade varit
nog för att döfva hans hunger. Nu åt han med god aptit hela
köttstycket, han hade med sig, och drack af vattnet, som han
omtänksamt medfört i flaskan från hålan.
Under tiden blef natten allt ljusare, stjernorna gnistrade som
briljanter och månen visade sig i silfverklart sken öfver den svarta
rand, som i öster skilde jord och himmel. Men på samma gång
som ljuset ingöt lugn i gossens själ, blef han varse, att
vildmarken blef lifligare. Hyänornas och schakalernas aflägsna tjut och
skrattlika skall — välbekanta ljud i hans öra — förstärktes och
tycktes närma sig. Af ven Jager måtte hafva förnummit och förstått
dessa hemska läten. Han frustade häftigare, och hans gång blef
orolig, han klippte med öronen och vädrade som ville han
utforska faran och satte sig sedan i fart med högt upplyfta fötter.
På en gång hördes ett nytt läte, som för en kort stund
förstummade alla öfriga. Det kom långt ifrån och var ej högt, men
i sjelfva sättet och arten låg en uppskakande kraft. Det var
som en åska ur ett aflägset moln, en länge fortljudande, djup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
