Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty solen stod redan högt på himlen, den vanliga indelningen af
tiden kunde i dag ej hållas, och färden måste till största delen
fortsättas under eftermiddagen och aftonen. Man kokade kaffe
och majs i kitteln öfver elden, och antilopstekarna vändes på spett
framför den. Blott zuluerna försmådde det stekta köttet och
lagade till det på sin egen metod. De lade en rygg utan salt på
sjelfva kolen och vände den med en käpp, när den höll på att
brännas. Efter en stund drogo de fram den, sleto ifrån det möra
med fingrarna, åto upp det och kastade tillbaka det råa på kolen.
Detta upprepades, ända till dess de gnagt af allt köttet ända inpå
benen.
Efter måltiden skildes sällskapet åt. Juden drog åt norr,
missionären med sitt följe åt sydost. Dennes vagn hade blifvit
riktad med ett ståtligt byte: de väldiga lejonhudarna, hvilka
zuluerna med van hand dragit af. För att icke råka ut för samma
öde som juden, undersökte man noga vadstället, emedan vattnet
var endast obetydligt lägre än föregående dag. Först gingo
zuluerna ut i floden för att pröfva hans djup och farbarhet. De
funno ett ställe litet högre upp än den plats, der judens vagn
stjelpt — till följd af att ena hjulet gått öfver en alltför hög sten —
der marken var jemn och vattnet på högsta punkten éndast räckte
zuluerna till midt på bröstet. Oxtåget leddes hit, och öfverfarten
aflopp lyckligt. Visserligen kommo oxarna så djupt, att de
emellanåt måste simma, och man blott kunde se hufvudena med de
långa hornen och det tjocka oket öfver vattenytan; men tåget var
så långt, att alltid de flesta djuren kunde gå. Medan de sista
oxarna ännu summo, gingo de främsta paren redan på den
andra stranden, och derigenom hindrades något par att ryckas
med af strömmen, ehuru den var temligen stark. Pieter Maritz
kom sist på Jagers rygg. Det gjorde honom ingenting, att hans
stöflar och benkläder af skinn voro våta efter jagten; snart skulle de
torka. Den andra stranden var kal och sandig; vägen, så långt man
kunde se, utan träd och buskar, och solen glödde mer än vanligt.
Hon stod högt på himlen till höger om tåget, och hennes skifva
syntes genom den upphettade luften på ett eget vis förändrad. Hon
sam som en gyllene tallrik i det hvitaktigt skimrande lufthafvet.
Blott nere vid synkretsen syntes lätta, dimartade moln, annars
liknade himlahvalfvet en jettelik, glödande kupol af metall.
Marken var i denna strålglans i högsta grad upphettad och tycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
