Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men nu spärrades vägen af en klyfta, på bottnen af hvilken
porlade en bäck. Det var ett svårt hinder; ty brant var det ned
och brant upp, och dessutom lågo stora, lösa stenar på båda
sidorna. Pieter Maritz lemnade Jager fria tyglar och det kloka
djuret, vant vid ridterna i detta land, klättrade ned, vigt som
en katt, hoppade öfver vattnet och klättrade upp på andra sidan.
Men för rappen var detta något ovanligt och endast den unge
mannens måttlösa Anede förmådde honom drifva sin häst öfver.
Rädd och varsam klef rappen ned, och sporrarna behöfde anlitas
för att få honom fram. Gossen hade fått ett sådant försprång,
att han kunde låta Jager pusta en minut. Ja, hans förföljares
lif var fullkomligt i hans hand. Han behöfde blott taga bössan
och vänta, till dess officern dök upp öfver klyftans kant. Men
derpå tänkte han icke; hans vrede öfver lordens förolämpningar
hade alldeles blåst bort.
Nu var rappen på jemn mark och jagten begynte å nyo.
Engelsmannen dref det till det yttersta. Kapplöpningsfebern hade
helt och hållet bemägtigat sig honom. Han kunde ej tåla att
komma till korta inför boersonen och se sin granna stridshäst
besegrad.
Men allt längre blef boersonen före honom. Det var liksom
han varit fastvuxen vid sin häst. Det var icke två figurer, häst
och ryttare, utan blott en, som gled fram med en snabbhet och
ett behag, som gjorde förföljaren rasande. Som till hån tycktes
gossen ofta se sig tillbaka, och de ljusa, fladdrande lockarna gäckades
med den unge mannen. Blodet svallade, tinningarna bultade,
och det föreföll honom, som jagade han efter en försvinnande
drömbild.
Nu närmade sig jagten skogen. Som en mörk mur, genom
den egendomliga belysningen från den soliga himlen liksom
insvept i en blåaktig slöja, utbredde sig en oöfverskådlig skog
framför ryttarna. Och tätt framför dem reste sig ur det höga gräset
och buskarna en af naturen sjelf uppförd vall så regelbundet, att
den liknade en mur. Jager saktade fart, när han blef varse vallen,
samlade hela sin styrka och tog sats upp på den och sedan en
en andra sats ned på marken igen.
Engelsmannen följde. Men för vallen skyggade rappen.
Löjtnanten förde honom i en volt åter fram för vallen, och då
han stegrade sig, satte han sporrarna i honom; i ångest och smärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
