Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stilla, och Pieter Maritz och engelsmannen hade de knifvar, med
hvilka de brukade äta, till reds för att försvara sig. Några andra
vapen hade de ej. Efter några minuter sågo de två gestalter
komma in genom den sönderslagna väggen, och en af dem genast
skynda till den plats, der missionären brukade sofva och rigta
ett fruktansvärdt hugg med stridsyxan mot dennes hufvud. Det
var ej ljust nog för att man skulle känna igen personerna, men
det inträngde tillräckligt med dager genom springorna på hyddan
och den söndriga väggen för att låta en se figurernas rörelse. Då
nu de unge männen med högt ropande kastade sig öfver de båda
svarta, blefvo dessa förskräckta; den ene flydde utan vidare
genom hålet på väggen, den andre gjorde en stunds motstånd, men
fick dervid ett knifsting i armen af engelsmannen och flydde.
Öfver detta inbrott klagade missionären följande morgon för
Fledermaus, men denne gjorde intet vid saken, utan affärdade
klaganden med den korta anmärkningen, att han kunde vara glad,
att man ej tillfogat honom någon skada. Härigenom blefvo
in-brottsmännen så fräcka, att de ej brydde sig om att hålla sig
dolda, utan rent ut talade om, att det varit de, och att de nog
skulle hafva bättre lycka en annan gång. På aftonen samma dag
kom Titus Afrikanen, och då han hörde talas om saken, råkade
han i högsta förbittring. Han kallade inför sig de båda männen,
af hvilka den ene gick med armen i band, och for strängt ut
mot dem.
»Veten I icke», sade han, »att de hvite stå under eder
höf-dings skydd? Yeten I icke, att gråskägget är helgadt åt Morimo?
Hafven I glömt, att Morimo sjelf visat sig på hans hufvud? Den,
som höjer mordvapnet mot hans hufvud, är skyldig till döden.»
I högsta grad förskräckta, bönföllo våldsverkarne om nåd,
men höfdingen blef obeveklig och befalde att de genast skulle
af rättas. Redan fördes de bort, och de spjut, med hvilka de skulle
nedgöras, blänkte i aftonsolen, ty respekten för höfdingen var stor,
och menniskolif stod ej högt i pris bland denna skara — då
kommenderade missionären halt ocli vände sig bedjande till Titus
Afrikanen.
»Låt desse män lefva!», sade han. »När skola de få tid att
ångra sin illgerning, om du dödar dem?»
Förvånad och träffad, såg höfdingen på honom och teg en
lång stund, under det att vexlande känslor lästes i hans ansigte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
