Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett triumfrop skallade. »Konungen har straffat! Den mägtige
elefanten har hämnats! Stark är handen på konungarnes konungL
Pezulu!», ropade hofvet och det blå regimentet.
Djurets bestraffning tycktes hafva lättat konungens hjerta.
Hans ansigte blef vänligare, han bjöd på frukost och samtalade
med missionären. Han lät genom denne underrätta lorden om,
att han tänkte till hans ära ställa till en elefantjagt. Efter mål*
tiden skulle man bryta upp.
De fordom i södra Afrika talrika tjockhudama hade under
menniskornas ständiga förföljelser så aftagit, att hvarken lorden
eller Pieter Maritz någonsin sett en elefant. Derför försatte dem
underrättelsen om den förestående jagten i en glädtig stämning.
Missionären delade ej denna glädje. Han berättade, att han ofta
sett elefanter och i forna tider tagit del i jagter på dem, då dessa
djur ännu brukade tåga igenom Transvaal och Oranjerepubliken.
Men alltid hade det gjort honom ondt, att se, att så stora och
kloka djur måst dö för sina betars skull, ja, till och med
nedläggas endast och allenast af ifriga jägares grymhet. »När
rof-djur jagas», sade han, »finner jag det rätt, och äfven jagt på
ätbart vildt är nödvändig, men elefant jagt har alltid vållat mig
obehag.»
Lorden och Pieter Maritz tänkte annorlunda och motsågo
jagten med spänning. Blott öfver att de sjelfva icke kunde
deltaga annat än som åskådare, gladde de sig icke. Lorden var så
godt som utan vapen, då hans pallasch icke kunde tagas med i
räkningen, och Pieter Maritz kunde ej hoppas att med sin bössas
ringa kaliber på något verksamt sätt kunna genomborra elefantens
hud. Båda voro nyfikna att se, huru konungen skulle anordna
jagten.
Tschetschwajo, som genom utskickade låtit underrätta sig
om att elefanter uppehöllo sig på Umvolosis stränder, bröt efter en
ganska torftig måltid upp med samtliga sina följeslagar. Vägen
gick i nordlig rigtning, och man marscherade hela dagen ända
till aftonen. Det högländta landskapet blef allt bergigare, ju längre
man kom, branta berg reste sig och mörka dalar genomtågades.
Slutligen, när solen gick ned, uppnåddes floden. Man gjorde halt
i en dal och åt, och en induna, som beklädde en hofjägmästares
embete, fortsatte med en jägarskara för att uppsöka elefanterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
