Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längtansfullt utåt den väg, som ledde från Mainze-kanze till Natal,
och suckade vid tanken på att lefva liksom på en öde ö. Ofta
tänkte han, under det han strök Jagers glänsande hals och
beräknade hans hastighet, på möjligheten att fly på det trogna djurets
rygg. Men han uppgaf åter denna tanke, då han påminde sig,
att vägen till gränsen gick genom en landssträcka, som icke blott
var bebodd af vilda djur, utan äfven af grymma menniskor, förbi
zuluarméns kraaler och slutligen prins Sirajos trupper, som höllo
vakt längs Buffalofloden. Svårast tryckte honom hans öde den dag,
då han fylde femton år. Han tänkte på sin moder och sina syskon
och på den ömhet, som alltid på födelsedagen omgifvit honom.
Vistelsen hos konung Tschetschwajo liknade mycket en
fångenskap. Visserligen bemöttes de hvite med stor utmärkelse, och
alltid lyssnade konungen med den största aktning till missionärens
tal; men den frihet, de åtnjöto, var ringa. De hoftjenstemän och
tjenare, som omgåfvo dem, ehuru höfliga och lydiga, bevakade
dem som fångvaktare. Missionären behöfde blott lyfta ett finger
för att få dem att tala eller tiga, och en vink var nog att sända
dem hit eller dit, men de lemnade sällan de hvite ensamma.
Alltid hade de förevändningar att stanna i deras närhet, och sedan
missionären antagit sig de stackars menniskor, som kommit för
att återfå sina bortröfvade söner, fick ingen främling mer nalkas
de hvites hydda.
Tschetschwajos regering var i högsta grad despotisk. Hans
undersåtar med allt, hvad de egde, voro tyrannens egendom, och
han förfogade öfver dem efter godtycke. Hans ord var lag, och
han behöfde blott lyfta sin hand eller rynka ögonbrynen för att
komma sina höfdingar att darra. Ingen hade en egen mening,
undantagandes prins Dabulamanzi, som tycktes vara själen i den
kungliga hären. När de uppsatte kallades till rådplägning, kröpo
de för tyrannen, och när de tillfrågades, mumlade de endast
vörd-nadsfullt konungens höga titlar.
Det var derför en gåta för hela hofvet, att missionären talade
så frimodigt med konungen och att denne icke vredgades deröfver.
Missionären betraktades nästan som ett öfver jordiskt väsende, man
höll honom för en trollkarl, och icke sällan framstäldes till honom
böner, som endast genom ett under hade kunnat uppfyllas: en
ville blifva botad från någon sjukdom, en annan önskade sig
boskap, en tredje regn. Aldrig förstodo menniskoma, hvarför missio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
