Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pieter Maritz skakade på hufvudet. Det var besynnerliga
saker, han hörde. Men nu hade han blifvit helt modig. Han
hade druckit två glas rödt vin — hans granne sade honom, att det
var Bourgogne — och äfven ett glas Champagne. Vinet gick
som eld genom hans ådror; han var van vid vatten och hade för
öfrigt endast druckit ett lätt öl några gånger i sitt lif.
»Om vi blifva bjudna, skola vi båda dansa med hvarandra»,
sade han.
»Ja, det hålla vi ord med», sade flickan.
Supén var slut, innan ännu Pieter Maritz var till hälften
mätt. Han hade en dugtig matlust och var utsugen efter fyra
dagars ridt, och dertill hade han blifvit allt för mycket störd, ty
från höger och venster gjorde man honom frågor, och väl sex
gånger hade han fått berätta om slaget vid Isandula.
Sällskapet begaf sig åter in i den stora salongen, der alla
fönster nu stodo öppna, så att den svalkande nattluften fritt fick
spela in. Och nu förestod Pieter Maritz en ny öfverraskning.
Hans bordsgranne satte sig framför en stor polerad låda och gjorde
musik.
Han stod som förtrollad. Väl hade han i byarna hört
kala-bass-fiolen; äfven fans i hans församling en ung man, som rätt
bra blåste mungiga, och i Ulundi hade han ofta hört sången i
harem och krigarnes stridssång, men detta var något helt annat.
Han trodde sig höra englarna i himlen, om hvilka hans mormor
berättat, spela på sina skönaste harpor. Tårarna stego upp i
hans ögon, och han stod hänryckt på afstånd och såg på de
fina, hvita fingrarnas spel.
Det störde honom derför oangenämt, då en tung hand
plötsligt lades på hans axel och han såg fältkorpralen stå bredvid, sig,
uppmanande honom att följa med in i ett annat rum, emedan
han hade något att meddela. Ogerna gick han med den befallande
mannen.
I ett mindre rum, med ett stort skrifbord, slog sig
fältkorpralen ned på en solfa samt bjöd Pieter Maritz äfvenledes sätta sig.
»Unge man», sade han, »ni förstår, efter hvad jag tror,
engelska fullkomligt?»
»Ja, mynheer», sade Pieter Maritz.
»Nå väl», sade Joubert, »då kan ni göra republiken en tjenst.
Ni vet, att den engelska regeringen, mot all rätt och trots alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
