Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
Paris, förvärvar han många vänner: Hagberg, Nils
Forsberg, Waller, Zorn och andra. När Christian Eriksson
berättar om sitt första möte med Söderblom — det var
vid en konstnärsbegravning, ljusa förhoppningar hade
ändats med bitter tragik, självmord — sluter han ögonen
och ser honom, där han står bland den lilla menigheten
av den dödes konstnärskamrater. Han talte så vackert.
Och då han slutat, gick han omkring, tog alla i hand och
sade ett vänligt ord till alla. Den ljusa blicken och den
vänliga handtryckningen glömde ingen.
Till kyrkan kom man kanske icke så ofta. Men i
umgänget med Nathan Söderblom föll det sig naturligt, att
man kom att tänka på banden, som knutits en gång med
kyrkan, och förpliktelser, som man skjutit åt sidan. Så
kom det sig, att Nathan en dag var på väg ut till Arceuil,
där Christian Eriksson bodde, för att döpa alla tre
barnen. Det var hopplöst att finna vägen, därute funnos
endast gångstigar mellan villorna. Men Nathan visste
råd. Han frågade några barn, som lekte vid vägen: Var
bor Kajsa? Det visste varje byting i trakten. Att fråga
efter monsieur Eriksson liade varit fullkomligt lönlöst.
Då konstnären får beställning på en skulptur, som
skall pryda Sundsvallsbankens portal, ser han sig om
efter ett äkta norrländskt utseende och finner Söderblom
lämplig. Där sitter han nu som norrländsk
timmerhuggare. Skulptören liar dock för att göra honom till en
riktig skogsmänniska för säkerhets skull försett honom
med helskägg.
Diderot, som småningom fick tillräckligt av denna
världens goda, lär ha sagt, att då konstnären tänker på
pengar, förlorar han ialicken för det sköna. För de
svenska Pariskonstnärerna måtte risken att inspirationen
skulle stäckas av däst överflöd ha känts tämligen
avlägsen. När Söderblom under världsutställningen tillsam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
