Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Mannen och verket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328-
stund var kommen. De första buden från sjukbädden
läto hoppgivande, och då menigheten i Uppsala
domkyrka söndagen den 12 juli med brinnande hjärtan
deltog i den förbön, som bads från predikstolen, spriddes i
kyrkan ryktet, att ärkebiskopen vore bättre. Men vid
fyratiden på eftermiddagen inställde sig hjärtsvaghet,
och det var uppenbart, att slutet nalkades. Då har han
samlat sina kära kring sitt läger, tagit avsked av dem
alla och riktat till var och en ord av tacksamhet, tröst
och uppmuntran. Sedan han bedit med dem Fader vår,
började han tala underbara ord om den kristnes
oförgängliga hopp. Han betygade sin visshet om det eviga
livets verklighet: »Jag är så viss om att anden lever i för
oss ofattbara former.»
Han talade om det stora verk, som sysselsatt honom
de senaste åren och som skulle bliva hans vetenskapliga
testamente. Dess titel skulle bliva »Den levande Guden».
»Jag vet att Gud lever», tillfogade han glädjestrålande.
»Jag kan bevisa det genom religionshistorien.» Som en
avskedshälsning till sina medtjänare påminde han om
skriftordet: »Icke såsom herrar över församlingen, utan
såsom medhjälpare till eder glädje», och innerligt bad
han med psalmens ord:
Lär mig min dag fullända,
Ditt namn, o Gud, till pris,
och tro, vad helst må hända,
att Du är god och vis.
Du värdes hos mig vara
i allt mitt levnadslopp,
och när jag hän skall fara,
tag själen till Dig opp.
Då plågorna ansatte honom, trädde den Korsfästes bild
för hans öga, och han bad:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
