Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Specialiseringens faror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anpassad för något särskilt ändamål. Undersöker man
nu, vilka djur som företrädesvis kunnat vara den
sydamerikanska sabeltandens byte, så fästes
uppmärksamheten genast på de väldiga bältdjuren, som
utmärkte sig genom ett mer eller mindre fast
hudpansar, framför allt de s. k. glyptodonterna.
Dessa »sköldpaddor» ibland däggdjuren voro
jättestora, 3 meter långa, mycket tungrodda varelser,
vilkas klor väl kunde användas att gräva med, men
ingalunda till vapen, och som hade sitt enda värn i
huden, vars tätt sammanslutande benplattor bildade
ett fullkomligt pansar. För att göra ett sådant byte
tillgängligt för magen krävdes det andra verktyg
än en tång. Ett lejons bett skulle ej ha förmått
att öppna pansaret, men väl sabeltänderna hos en
Machairodus, om dessa med kraft stöttes genom
halsmuskulaturen in i pansaret, ur vilket det sedan
med ett kraftigt ryck kunde spränga bort
betydande stycken, så att djurens inre, särskilt deras
blod, kunde sugas ut av rövaren. Vad som här
behövdes, var icke en tång, utan en mejsel; men
i samma mån sabeltanden utmejslade sina
mord-och inbrottsredskap, i samma mån sökte även de
anfallna djuren stärka sina försvarsmedel. Liksom
konkurrensen mellan pansarplattorna å ena sidan
och skjutvapen å den andra ständigt måste tendera
till att fullkomna båda grupperna, så framkallade
det naturliga urvalet å ena sidan hos de förföljda
djuren en stegring av pansarbetäckningens
effektivitet, å andra sidan en skärpning och förlängning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
