Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Visst inte!» svarade den gamla frun. »Det finns
så många människor, som ä’ naturliga, och Gud
bevare oss för deras naturlighet! Man skulle vilja
be’ dem göra sig riktigt till, för att de kunde bli
drägliga.»
»Då ä’ det måhända det, att hon ä’ så god?»
sade Charlotte sakta.
»Tror du?» sade farmor och såg fundersamt
framför sig med sina kloka ögon. »Jag tycker, att
goda människor bruka vara så ledsamma.»
»Förlåt mig, farmor», invände Charlotte. »Men
det tror jag allt, att farmor misstar sig på.»
»Måhända», svarade den gamla och skakade
på hufvudet. »Jag känner för resten inga goda
människor.»
»Nej de ä’ inte många», svarade Charlotte med
en liten suck.
Hvarken hon själi eller farmor tänkte på, att just
hon själf, den lilla anspråkslösa, uppoffrande
Charlotte, måhända kunde räknas bland deras tal.
Nu kommo Rydingsholmarne åkande in på
gården i sin största char-ä-bancs, proppfull af familjens
talrika medlemmar, och strax därpå svängde major
Valles fram för ingången i sin höga jaktvagn.
Han körde själf för sin unga fru och kom som
i triumf, stannade med ett ryck och sprang af vagnen
för att räcka henne handen, så hon kunde hoppa
ned. Majoren var en man pä femtio år, med hög
färg och ganska mycket öfverfiöd på kött i nacken
och under hakan.
Han hade ett par vänliga ögon och ett bestän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
