Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och jag tror det inleh sade Vanda och reste sig
upp i stolen, däri hon suttit hopsjunken. »Jag tror,
att vårt öde beror på oss själfva, på vår vilja, och
det gäller att få vår vilja att lyda.»
»Hvem?» frågade Antony.
»Någon, något, som är högre än vi själfva —
någon, som är början och slutet, harmonien,
meningen i alltihop.»
Ilon började gå upp och ned på golfvet, som
hon alltid brukade, när hon blef upprörd.
»Och hur skulle vi få veta, hvad denne någon
begär af oss?» sade Antony och såg på henne
med ett par ögon, som tycktes vänta, att hon
hade svaret färdigt.
»Jag vet det inte», svarade hon med något af
förtviflan i rösten. »Men jag måste en gång få
veta det, — då skall jag säga er det.»
Hon gick länge fram och åter utan att tala.
Till slut blef hon stående framför Antony och sade
i en ton, som var så fast, att den nästan lät
sträng:
»Nu gäller det först och främst att frälsa
André. Detta kan dock omöjligt vara slutet?»
»Jag vet inte», svarade Antony. »Jag vet blott,
att skönheten är en af de största makter i lifvet,
och nu är han i skönhetens våld.»
»Jag får lof att gå», sade Vanda plötsligt, som
om hon kände, att hon intet ögonblick hade att
förlora för att få tag i André. »Tack för att ni
är så god — så förstående! men ni kan inte hjälpa
mig.» Hon log sorgset och räckte honom handen,
lJögvalla. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
