Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
små förvånade kräken trippa pipande omkring på
Anne-Maries sängtäcke. Och allting gladde
AnneMarie mera, än någonting förr hade gladt henne
och mera än hon själf kunde förstå. Hvarenda
liten kvist, hvarenda liten solstråle var ju ett
uttryck för det lefvande lifvet, hvartill hon hade
återkommit, och som Charlotte och Karl gjorde så
lyckligt för henne.
Hon hade kommit att se så ung ut. Hennes
hår hade blifvit afklippt och växte nu om hennes
hufvud i ljusa lockar. Hennes hy var åter lika hvit
och frisk som all den goda mjölken man gaf
henne att dricka, och hennes vackra ögon hade
återfått samma barnsliga, glada uttryck, som då
hon var sjutton år. Hon oroades aldrig af tankar
på framtiden, och hon visade bort alla minnen om
det förflutna. Bara en gång talade hon om André,
då hon och Karl ett ögonblick voro ensamma.
Han satt och såg på henne och gladde sig åt
så blomstrande och lycklig hon såg ut, då det
kom för honom allt, hvad hon hade fått genomgå,
och han sade liksom för sig själf:
»Du lilla stackare, som fått lida så mycket!»
Det var något vid tanken på Andrés skuld i
dessa lidanden, som gaf hans ögon ett mörkt
uttryck, och måhända gissade Anne-Marie orsaken
till detta uttryck, ty hon sade plötsligt:
»Det var i alla fall inte underligt, att André
tröttnade pä mig. Jag kunde ju inte förstå hans
musik och hans tankar, såsom han önskade det,
fastän jag ansträngde mig så mycket.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
