Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 5. Härnösand—Sundsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 I.
LUDVIG NORDSTRÖM
ilär i ett nödläge, jag ansåg mig dock ha gjort Radiotjänst så
pass stora tjänster under årens lopp, att man kunde ha vänt sig
direkt till mig. Nu kände jag det snarast, som om den hederlige
Näsström förhyrt mig som en annan stackars underhuggare, då
ett "finare" uppdrag tillfallit honom. Men, herregud! Här var en
chans att för en gångs skull på allvar få titta in hos svenska
folket och se, hur man verkligen hade det ställt. Det kunde jag
inte motstå. En sådan chans, det förstod jag, skulle aldrig
återkomma, och så förbaskat dum är jag ändå inte, att jag låter
den idiotiska högfärden bestämma mina handlingar, så jag
accepterade.
Det enda, som in i det sista höll mig lite tillbaka, var min
gamla reumatism och minnena för att icke tala om sviterna av
jordbruksresan 1930 och för övrigt av fyrskeppsvistelsen hösten
1921—nyåret 1922.
På fyrskeppet halkade jag nämligen en stormnatt och slog
sönder nånting i bäckenet, som så småningom resulterade i, att jag
blev lam i högra benet och hade ett helsikes snickeri att bli bra
igen, sen jag förgäves av olika specialister röntgats, betittats med
grubblande, stirrande ögon som på trogna, lessna och circiter
passus medelintelligenta hundar. Så se ofta läkare ut, har jag
under ett rätt långt livs praktik kommit underfund om. Jag fick
ligga i gips, men när jag kom ur dödsmasken, var enda skillnaden
mot förr den, att foten blivit sned och vind, därför att man surrat
in den snett. Ja, så fick jag gå på kryckor, så jag åkte kana och
dråsade ner i hörnen på alla rum. Till sist blev jag arg och sökte
en kvackare, till sitt egentliga yrke trädgårdsmästare. Där låg
halva Stockholms grevinnor och friherrinnor bakom ridåer.
Gubben var in och killade på gummorna, så det hickade runtom,
men inte botade det mig. Så till sist blev jag allvarligt arg, och
då var det vår, jag hade flyttat ut för sommarn till Öregrund.
Jag steg utan vidare ner i det iskalla vattnet. Då kände jag som
en blixt från den gamla knäcken i ryggen ner till högra foten,
där det onda lokaliserat sig, och:
Huit! Djädrar! tänkte jag. Där har vi ägget!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
