Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 5. Härnösand—Sundsvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄRNÖSAND -SUNDSVALL
195
Ingen vågade andas. Då sade domaren efter en sekunds
tydligen häpen tystnad:
— Var så god!
När jag gick från fängelset tillbaka till redaktionen den kvällen,
hade jag fullständigt klart för mig, vad som menades med
politiska domar, advokaten hade totalt rivit sönder den förebragta
bevisföringen, men del var ingen, som ett ögonblick tvivlade på,
att detta var betydelselöst. Här gällde inte annat än att få fast
maktlösa varelser för att skrämma från efterföljd och dymedels
skydda en liten social grupp på andra gruppers bekostnad. Det
var det kanske ohyggligaste skådespel jag bevittnat. Det var icke
mord på kroppar, det var värre: det var kallt mord på själar.
I den snöiga, mörka kvällen grät jag för mig själv på vägen
tillbaka till stån, då ingen kunde se mig, men på natten skrev
jag en artikel, som skulle komma att avgöra mitt öde.
Föregående sommar hade det varit stor hembygds- och
sommarfest ute på Alnön, som vi just nu stäva in mot, och jag hade varit
referent. Högtidstalare var Ruben G:son Berg, som jag myckel
väl mindes från Uppsala. Bävande närmade jag mig honom, och
del var särskilt en viss sak det gällde, jag ville ha fram en del
frågor om Pelle Molin, som man från några håll belt mig
ombesörja. Berg sade:
— Skicka bara till mig, så skall jag ordna, att det kommer
in i Dagens Nyheter.
Jag hade skrivit, sänt honom, och det hade kommit in i 1). N.
och väckt hallå runt landet. Jag blev, som vanligt, redan denna
första gång jag framträdde, ordentligt nerskälld.
Nu skickade jag den nya artikeln också till Berg, men den här
gången vågade inte D. N. — nu gällde det allvar, inte, som
D. N. tyckte så mycket om, lite personligt tjafs! Men i stället
ringde ingen mindre än Branting en kväll, och artikeln inflöt
med stor rubrik i Soc.-Dem. Jag var inte alls sosse, och det kändes
lite konstigt för en figur, som i grund och botten aldrig haft -—
och sedan för övrigt heller aldrig kunnat få — något verkligt
intresse för politikens rävspel, men detsamma var det, jag måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
