Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 6. Sundsvall—Hudiksvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SUNDSVALL- HUDIKSVALL 211
Jag minns från ungdomen, då man levde på skidor och använde
varje chans, som fanns, att komma lit i skogen och bland bergen.
Då var det en tjusning utan like att komma till de små
torp-eller bondstugorna och se rimfrosten på alla fönster, hela
rut-kvadraterna falla, och så där intill de immande köksfönstren. Det
var en bild på en och samma gång av den bitande kyla man
lämnade och den sköna värme, man län-gtade till och nu skulle
få stiga in i.
"Folket" har fram till våra dar funnit detta system inte bara
riktigt utan så att säga av själva naturen anvisat. Det har gjort,
att man aldrig egentligen räknat med värmeproblemet, man har
bara tänkt på utrymmena. Barnen ha vuxit upp, och den nya
tiden har fordrat större individuell frihet och svängrum för dem,
ja, då har det enklaste varit att lyfta lite på taket genom att
bryta det och smälla in ett eller ett par vindsrum, och så har
den saken varit kirrad, på enklaste sätt. I värsta fall har man
satt in en kamin, och då har man tyckt sig ha det riktigt
"herr-skapsmässigl".
Och vad exteriören beträffar, så har man antingen inte alls
tänkt på den, eller så har man följt en modell från "stån", eller
kanske från något "samhälle" och i samma stund varit rasande
stolt över att ha fått det lika "fint", som man har där.
Det är med andra ord nödvändigt både ur praktiska och
"estetiska" synpunkter, att denna bebyggelse ställs under en
sakkunnig kontroll i helt annan utsträckning, än nu är fallet. Man
får vänja sig att utgå från den engelska synpunkten, att bostadens
inre bestämmes av ägaren, men att dess exteriör i viss mån är
samhällets angelägenhet.
Jag minns en "villa" i Ångermanlands kustbygd för några år
sen, den hade alla en s. k. "snickarglädjes" olika agremanger:
brutet tak, spontade väggar, plåttorn som det kära upp och
nervända brännvinsglaset, veranda, alltsammans — men i sin yrande
byggnadsglädje hade man glömt trappan upp till övre botten!
Men vad gjorde det? Rummen skulle ju ändå vara kallrum: man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
