Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 6. Sundsvall—Hudiksvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 I.
LUDVIG NORDSTRÖM
dit de dyrbara pälsverken från detta jungfruliga land skola föras,
dit Jungfrulandets skatter av vilt, fisk och annan härlighet skola
fraktas för att bli tilltugg till vinet och de söta frukterna.
Ja, sannerligen, i hela min tidigare ungdom svävade ofta den
synen för min inre blick, jag hörde de tidernas skogssus och
havsdån i själen, och de människor, som kommo hit och byggde
landet, blevo för min tanke utbölingar, alldeles som äventyrarna
i vår tids jungfruländer, jag såg dem som Kain, de voro för
mig av Kains stam, Kainiler, det var det, som låg bakom rubriken
på min första och enda, nu alldeles bortglömda versbok: "Kains
land".
Vad jag har längtat tillbaka till den världen! Jag antar, att
denna längtan väcktes hos mig i den tidiga barndomen, då man
här uppe i Norrland ännu levde isolerad om vintrarna från
yttervärlden, och det var nästan årets bästa tid. Då kände man sig
på något vis i fred, hemma, suverän, havsisarnas dån och
kanonskott under bländvita månskensnätter fyllde blodet med en
blandning av fasa och andakt, underliga urtidsminnen svepte som
norrsken genom själen. Höststormarna, då alla träd i staden jämrade
och man långt upp på gårdarna kunde höra vågorna dundra
och slå och plaska nere mot stockarna i kajen i hamnen, vårarna,
då hela rymden spelade och porlade av bruset från bäckarna runt
staden, plötsligt stigande till likhet i ljud med ett väldigt
snöskred, då vinden låg på. Och så sensommarns tidiga
morgondimmor, som dolde husen, gårdarna, byarna och bara lät skogar,
klippor, sandstränder framträda, speglande sig i vattnens orörliga
svarta djup —- då upplevde barnasjälen landets urtid. Och vad
är för mig i sista hand Norrland om inte min längtan tillbaka
till den världen i min själ!
Något av allt detta känner jag den här gången just här i
Kuggörarna, i deras övergivenhet — det är, som om övergivenheten
i min egen själ funne gensvar.
Egentligen skulle jag alltså vara "romantiker", enligt den gängse
nomenklaturen. Ja, äro vi inte det, alla, då man skrapar på oss
lite grann och kommer in till kärnan, den platonske romantikern:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
