Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 7. Hudiksvall—Öregrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 I.
LUDVIG NORDSTRÖM
Det var efter en tung, het dag. Jag satt ensam i Stadshotellets
lilla musikpark, och det svalkade skönt, runtom under träden hade
man anordnat liksom träbås, inte vidare vackert, det blev lite för
mycket av kreatursmarknad över det hela, men det var nog rätt
praktiskt, för hotellträdgården vetter mot öjspna hamnen, och
sveper vinden in därifrån, så torde det kännas ganska svalt. Det var
eklärerat i buskarna, det var ganska mycket folk, och det åts
kräftor överallt, d. v. s. på ena sidan gången, för det var, som
det ska: fint folk på ena sidan, de åto kräftor, busarna på den
andra, de drucko pilsner och raglade mot träden, det hela en
utomhusupplaga i större format av Arosenius’ tavla:
"Handelsresande ätande kräftor på gästgivargården."
Essvik, min inspelningstekniker den gången, kom och Jansson,
chaufförn, och vi åto också kräftor. Det var då vi upptäckte det
underbara smöret.
Men det hela påminde mig, inte minst genom musiken, om
"Fridas visor", och det är, vad jag just nu närmast tänker på. Ty
just nu, efter vad jag sett av kust och folk här i Hälsingland,
tänker jag på en sak, som ofta kommit mig att undra.
Jag har visst tidigare sagt några ord om, att det är så lite
målarkonst i Norrland — jag kommer inte så noga ihåg allt, vad jag så
här i en brådhast slungar ner på dessa sidor — men sannerligen,
om det inte är ändå besynnerligare med det norrländska litterära
problemet.
Vad emellertid nu först och främst "Fridas visor" beträffar, så
måste jag säga, inte bara, att jag aldrig kunnat dela den allmänna
entusiasmen för dem, utan att jag finner dem motbjudande i deras
komplett odrägliga pigsentimentalitet, de ha alltid på mig verkat
som Allers Familje-journal satt i Goodtemplarmusik. Författaren
var uppenbarligen en fin människa, och han har gjort en bra sak:
"Kriser och kransar", där han, ensam i vår litteratur, lyckats ge
uttryck åt det äckel ända ner till själens botten, som en
tidningsman slutligen känner efter många års av yrket möjliggjort
glut-tande bakom det officiella samhällets kulisser. Det ger dödsångest,
och det är det, han har skänkt ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
