Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 7. Hudiksvall—Öregrund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUDI KS VALL—ÖREGRUN D
315
lyssna till dem. Ocli det var inte bara diktionen, det var dessutom
konsten att forma sina ord, speciellt repliken på ett koncist
tillspetsat och kvickt sätt utan elakhet — nu sätter man likhetstecken
mellan en råmande spydighet och "spiritualitet". De två förnämsta
representanterna för detta nu alldeles försvunna Stockholm, som
jag kan minnas, voro Hjulle Söderberg och Atina Branting.
Försynta, klara, distinkta, kloka, maliciösa men måttfulla. I den skolan
hade B:stjerna tränats, och han hade i sin art uppnått ett klart
mästerskap.
Nå!
Utan att vi till en början lagt märke därtill, hade moln börjat
dra upp i horisonten, och det hade svalnat till, efter en stund
mörknade det, började dra i luften, och jag, som varit med om ett
par cykloner, anade, att nånting var i görningen, och varnade,
men gubben, som var en fullkomligt oförvägen figur, gottlänning
och allting, log med krökta läppar och sade:
-— När det susar i päronträdet, skall du gå ut och vara vid
gott mod, ty Herren skall slå de midianiters här.
Men susningen i päronträdet gällde tydligen oss den här gången,
ty på ett ögonblick hade vi cyklonen över oss. Hela rymden var
svart liksom vattnet, och höga fräsande vågor reste sig över stäven.
Münter till motorn, jag fram på backen och hivade hem, båten
reste sig rätt upp som en tokig häst, jag fick ankarflyet upp till
båtkanten och skrek genom tjutet och dånet till Münter:
— Klart!!
Men han, som tyckte, att jag skrek:
— Fast!!
Slog från motorn, och när han fick klart för sig, vad som hänt,
och skulle sätta i gång motorn igen, slog den bakut, så att
vevstaken klämde till honom mitt i ansiktet, med följd att han åkte
ner i ett hörn, och bara att han kunde reda upp det slaget var ett
storverk, men han sa inte ett knyst, jag skulle ha svimmat av, och
den väldiga sjön drev oss med fart inåt de nakna svarta klipporna,
som sprutade av sjöar och bränningar. Jag fick ut en åra för att
söka klara oss från ett grund intill och lyckades få båten i någor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
