Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min klocka. Ett Madridminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och det gjorde jag. Jag förklarade inför
domstolen, att det var litet svårt för oss att uppge den
exakta tiden för stölden, eftersom jag dumt nog
inte hade tittat på klockan just då den stals.
Domstolen tycktes finna, att det låg något i hvad jag
sade, ty den inmanade inte min hustru. Och så
upplästes hennes berättelse, en tjock roman i tre
delar, och så fick hon underteckna. Men jag fick
hjälpa henne med slängen, hennes hand darrade så
att den bara kunde göra små kråkfötter.
»Är detta allt nu rena sanningen?» frågade
domaren slutligen med sträng röst och afsköt sina
ögons båda kastanjer mot min hustru.
Min hustru var så tillintetgjord att hon inte
visste, om hon skulle våga svara ja, men jag svor
både på spanska och som jag tror äfven ganska
mycket på svenska.
»Ni kan afträda båda två», sade domaren.
»Men hvar är bofven, herr domare, och hvar
är klockan?» utbrast jag.
»Vänta!» sade domaren.
Och min hustru och jag väntade. Vi väntade
ett par månader. Men vi väntade inte i rättens
förmak. Jag kom till slut att tala om saken med en
gammal Madridbo.
»Vänta er ingenting,» sade han. »Här får man
aldrig någonting tillbaka. Polisen arbetar rastlöst,
men den offrar så mycket tid på att skrifva att den
inte får någon stund öfver till att söka. För resten
behöfver den inte söka. Den känner tjufvarna,
hvarenda en. Ja, det är just olyckan att den känner
dem alltför väl. Den är god vän och bror med dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
