Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
bäckar, träsk och tjärnar spegla vid Dundrets fot — hela
trakten omkring ligger som en karta, ett panorama. Holmar
och landtungor med stora, yfviga, lappmarksgranar grönska
ute i vattnen, vida myrar rita in mellan höjderna, och rundt
om sluta skogarna sin dunkelgröna ring.
Solen står högt på himmelen fastän midnattens timmar
rinna. Dallrande silar dess ljus öfver land och vatten, och
det verkar på den ovane rent enerverande, så att hans blod
börjar hetta och det sticker i huden. Eljest är allting här
så lugnt och stort. Till bädd och hvila längtar man ej brådt
— vore det ej ljufligt att hvila bär, att riktigt hvila ut!
Men vi följa så sällan vår intention i lifvet, hänsyn och nycker
regera oss. Yi gå nog alla i slaflänkar, fastän vi ej känna
eller erkänna det.
Och så bär det då tillbaka igen, med dröjande steg.
Men till minne bryta vi en mandelhvit fjällsippa och en kvist
af Azalean, de öde fjällviddernas ros. Och inom oss föra vi
med ett annat minne, ett dråpligt minne, som ej tjufvahand
kan bända ut.
Ä f v e n t y r .
Det var sommaren 1893. Under andjakter och ströftåg
för Nordiska museet kommen fram till Korpikån (rinner samman
med Moån och tömmer sig genom SangisSlfven i Bottniska
viken; byn kallas vanligen Korpik), erfor jag att där höll
till en lapp vid namn G-unnare, en f. d. fjäll-lapp, som öfver-
gifvit nomadlifvet, timrat sig ett stadigvarande hem i Korpik
och egde åtskilliga renar, hvarjämte han var »skötarlapp» åt
cm 1 2 3 10 11 12 13 14 15 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
