Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillfället anordnade omnibusar likaså. Man sade, att vid detta
tillfälle var samlad den största skara af svenskar, som man
någonsin sett på en gång i Rockford. Jag predikade då öfver
i Petr. 3: 8, 9 om Kristi församlings enhet samt om de
troendes pligt att öfva medlidsamhet och barmhertighet. Ack,
när skall Guds folk lyssna till herrens bön om de troendes
enhet? Många svenska prester voro äfven med bland åhörarne.
Somliga svenska församlingar hade instält sina gudstjenster för
dagen. Sådant skedde för öfrigt på flere andra ställen.
Från Rockford reste jag måndagen d. 22 juli återigen till
Chicago. Der blef jag dock blott några få timmar. Kl. 10.30
på qvällen for jag mina färde derifrån med nattåg för att icke
på 8 veckor återse den stora staden.
Min resa gälde nu staten Iowa. Den sofvagn, i hvilken
jag hade min plats, stötte förfärligt. Lokomotivförarne i
Amerika tänkte i allmänhet litet på, att de hade sofvande passagerare
med. När de stoppade och satte i gång, skedde det stundom
med stötar och ryckningar, som riktigt kändes. Jag kunde
nästan intet sofva. På morgonen mådde jag ganska illa, men
blef snart bra igen.
Med tåget följde en s. k. Dining Car, d. v. s. en
restaura-tionsvagn. Den innehöll en matsal, kök, serveringsrum m. m.
Längs matsalens bägge sidor funnos små bord, och vid hvart
och ett af dem plats för fyra personer. Jag kan nu icke
minnas, huru många som kunde spisa på en gång, men nog tänker
jag, det var mellan 30 och 40 personer. Uppassningen
bestreds af negrer. Af teckningen på sid. 296 kunna läsarne
se ett stycke af det inre af en sådan vagn. Negern på
teckningen är ju fin — icke sant? Hans syster, negrinnan, har
jag sett i Chicago klädd i siden, med parasoll af rödt siden i
hand och pince-nez med guldbågar på näsan. Det var präktigt.
Det är en stor fördel för de resande att få spisa på tåget.
Man kan då göra det i lugn och behöfver icke, såsom på
stationerna, ständigt vara ängslig, att tåget skall gå ifrån en.
Priset för måltiderna var vanligen en dollar (någon gång 75 cents),
således efter våra förhållanden temligen dyrt, men efter
amerikansk måttstock icke synnerligen att tala om. Man sade mig
också, att dessa spisningsvagnar icke voro någon god affär utan
tvärtom vållade jernvägsbolagen årliga förluster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
