Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall vara edert för alltid.» Nu säger han: »Landet, i hvilket
I bon, är icke edert; gån öfver Mississippi, der är jagten god;
der skolen I blifva, så länge gräs växer och vatten rinner.»
Bröder, skall ej vår store fader äfven komma dit? Han älskar ju
sina barn, och hans tunga är utan falskhet.»
Sådan är indianernas historia i de Förenta Staterna.
Trots detta må dock icke förnekas, att unionen
isynnerhet på den senare tiden gjort mycket till indianernas bästa.
Nyare noggranna beräkningar lära ock hafva kommit till det
öfvejraskande resultatet, att antalet indianer för närvarande icke
är i aftagande utan tvärtom.
På sid. 337 och 345 kan läsaren se några bilder ur
indianernas lif. Dock må anmärkas, att de nu mera vanligen kläda
sig på amerikanskt vis.
Men jag återgår till min berättelse. En resa genom
hjer-tat af unionens sädesproducerande stater är af synnerligt
intresse. I alla riktningar gå jernvägar, tillhörande olika bolag
och öfverallt råder på dem den lifligaste rörelse. Stationerna
äro på landsbygden gemenligen mycket enkla, uppförda så
billigt som möjligt. En bild af en sådan finnes på sid. 352.
Och denna hör visst icke till de enklaste.
West Dayton är till stor del en svensk stad, och
landsbygden der omkring är ock till största delen befolkad af
svenska landtbrukare. När jag kom till stationen, var platformen
alldeles full af folk, svenska bönder, som ville helsa på mig.
Flertalet hade sett och hört mig i Sverige och ville
nödvändigt skaka hand med mig. Det var riktigt rörande att se dem
och att tala med dem. Dugtiga, arbetsamma, brunbrända
karlar syntes de vara allihop, nästan alla i den kraftigaste
mannaåldern. Sedan jag talat med dem något litet, åkte jag bort
till en svensk jernhandlare, som hette Burnqvist. Hos honom
sammanträffade jag åter med min vän Lars Lindgren, från
hvilken jag varit skild någon tid. När jag nämligen reste upp åt
Michigan, for han bort till Iowa.
Predikan i West Dayton hölls i en park. Det var en
mycket skön plats, och vi voro gynnade af det härligaste väder.
Efter predikan vexlades åter många handslag mellan mig och
gamla hederliga, trofasta, troende bönder. Det finnes intet folk,
som är så trefligt som det enkla, svenska bondfolket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
