Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
långsoHor, sitt fällbord och sin skåpsäng. Där
hörde allt i hop.
Jan Erik Jansson hade — såsom seden
fordrade — förberetts på besöket.
»Jag vill veta allting om er, de urälsta av Lasses
folk», sade Mia sedan de hälsat, pratat om vädret
och skördeutsikterna samt druckit hemgjord saft med
hembakade kakor — Mia hade aldrig förtärt något
så gott av detta slag. »Lasse har berättat mig
åtskilligt, men jag vet inte om han mins allt. Och
han» — hon smålog — »har kanske ibland tyckt,
att det varit roligt alt skämta med mig».
»Jag vill bara slippa ifrån det här livet», sade
Jan Erik Jansson. »Jag har varit med om
idealtillvaron och känner mig som en orm i en myrstack
i det rövarsamhälle, som man nu inrättat, här i
landet som annorstädes».
»Huru var då idealtillvaron?» frågade Mia.
»Min ungdoms bönder njöto den — längre bort
i tiden var den inte», svarade Jan Erik Jansson.
»Det var självständigheten, hälsan, förnöjsamhelen,
livsglädjen. Man ägde sin gård utan skulder och
inteckningar; saknade alltså bekymmer och var den
självständigaste person i världen. Ingen behövde
man kröka rygg för, ingen fråga till råds, om man
inte ville».
»Men pengar behövde ni väl?»
»Det var sällan, och i värsta fall kunde vi
undvara dem. Vad skulle vi med pengar till? Till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
