Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen: Påfviska Tiden - Påfviska Tidehvarfvet efter Digerdöden - VI. Om märkliga orter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 PÅFVISKA TIDEHVARFVET
hvilkens ena afdelning äro 3 bilder af ett stycke målade och
förgylda, af hvilka den mellersta blir påsatt en krona af de 2
närstående; den på venstra sidan har krona och den på högra
liksom ett flor på hufvudet. I den andra afdelningen äro 4
rum med 2 smärre bilder i hvartdera. Under båda har varit
skrifter med munkstil. som sedan blifvit förändrade.
Vid denna kyrka och i denna tid skola 2:ne älskande
hafva blifvit begrafna i en graf, hvilken sedan blifvit öfverväxt
af ett löfträd, som står der än och tros af allmogen bära evigt
vittnesbörd om dessa bådas trohet mot hvarandra och kärlek
in i döden ?). Grafven skall hafva varit i sydöstra hörnet på
kyrkogården.
Säby var nu antingen kungsgård eller hörde den mera
troligt till någon af de höga slägter, hvars efterkommande råkade
i hertig Carls onåd, då ock godset blifvit vederkändt under
hertigen. Dock är detta endast en sannolik gissning; men
visst är, att höga herrskaper här bott, emedan vid denna tid
voro här kyrka, fatabur, fängelse och mera sådant, som tjenade
att göra ett lysande hof på landsbygden efter den tidens vis”).
Hade icke Säby i långliga tider varit en märklig ort, så hade
aldrig Hondius utsatt den på sin generalcharta i Europa.
”Troligen var den adelsmannen, Erik Halfvardsson, egare af Säby,
som 1511 med orätt hade underlagt sig Löfön.
grund till Vexiö stift, och när Magnus Smek länge derefter gjorde Vexiö till
stad, skedde det Gudi och S. Sigfrid till heder. Hans 3 systersöner,
Unaman, Vinaman och Sunaman, blefvo försåtligt mördade af Gunnar Groffa
på isen vid Vexiö, men sjelf dog han derstädes i stillhet på en hög ålderdom
den 15 Febr. 1067 och blef sedan upptagen bland helgonen.
1) Berättelsen| är icke så tydlig, huru dessas ändalykt varit, som ej kan
vara så underligt efter så lång tid. Innehållet tyckes dock vara, att en förnäm
jungfru hade "fattat ren och tillika stark kärlek till en beskedlig yngling, som
väl icke var ur hennes stånd men dock fattig, och föräldrarne ville truga henne
att taga en annan rikare än han; men sedan hon gifvit sin rätta älskare
försäkran, att hon aldrig ville någon ega utom honom och hade af honom flera
gånger än en blifvit öfvertygad om lika slags genkärlek, skall hon hafva sörjt
sig till döds och han har tagit lifvet af sig sjelf. Dock utverkade hennes
föräldrars ånger och andras biträde, att han blef begrafven i hennes graf, så att de,
som öde, högmod och afund icke unnade af lefva ihop på jorden, måtte dock
få lefva tillsammans under jorden. Liten hugnad för de döda! Men kanske
stort samvetsagg nog för dem som efterlefde.
>, Hofintendenten Horleman har haft en karta häröfver, hvilken Herr
öfversten och riddaren C. Linroth för hofintendentens dödsfall ej kunnat få
tillbaks.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
