Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. Nyare tiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hoppa i vattnet och vada i land; när Karl hörde kulorna hvina
omkring sig, säges han hafva utropat: »detta skall hädanefter
blifva min musik». Själland var blottadt på folk, Köbenhavn var
hotadt; konung Fredrik skyndade derfor att förlika sig med den
gottorpske hertigen genom freden i Traventhal, hvarigenom den
senare återinsattes i alla sina rättigheter och den förre förband
sig att ej understödja Sveriges fiender. Nu var krigsanledningen
bortfallen för Karl XII; ogerna och dröjande uppgaf han sina
planer mot Köbenhavn och lemnade Danmark, der han genom sin
mildhet och hofsamhet vunnit befolkningens tillgifvenhet.
Kort derpå kom underrättelsen, att zar Peter förklarat krig
och infallit i Ingermanland. Raskt och beslutsamt inskeppade sig
Karl med en ringa styrka i Karlshamn, landsteg i Pemau och
vände sig först mot zaren, som med en här af omkr. 50,000 man
belägrade Narva. Mot denna stora här kunde Karl samla endast
8,000 man, men det oaktadt gick han utan att tveka rakt på
den ryska hären, som var utbredd i en lång linie framför staden
och skyddades genom uppkastade jordverk. Natten före anfallet
Öfvergaf zaren sin här och lemnade befålet åt någre utländingar,
nov. hvilka dock ej åtlyddes at Ryssarne. Den 20 nov. 1700 stod
1700 slaget vid Narva. Vid Svenskarnes anfall inträffade en häftig
snöyra, som dolde deras stormkolonner för fienden, tills de voro
helt nära. De öfverraskade Ryssarne grepos af en panisk för-
skräckelse; Svenskarnes venstra flygel, som anfördes af Karl Gustaf
Rehnshöld och der äfven Karl med sina drabanter befann sig,
inträngde i förskansningen och jagade fienden som en skock skrämda
får åt sidan. Karl var med i det värsta stridshvimlet, miste två
gånger sin häst och nedsjönk en annan gång ända till halsen i
ett träsk. Bron öfver Nårova brast under de flyende, så att flere
tusen drunknade; fiendens båda flyglar afskuros från hvarandra,
mörkret afbröt slutligen striden, och under natten beslöto de
förskrämde Ryssarne att sträcka gevär. Manskapet fick fritt aftåga,
men befälet stannade i fångenskap. Denna underbara seger
öfver en flerdubbelt starkare fiende höljde Karl och hans folk med
ära, hans rykte flög öfver hela Europa, och man kunde ej nog
beundra den unge segerhjeltens lejonmod och djerfhet, hans
mildhet och blygsamhet, hans gudsfruktan och dygd. Och likväl var
denna seger ej i allo lyckosam för Sverige: den ingaf nämligen
Karl ringaktning för Ryssarne, så att hans uppmärksamhet vändes
ifrån denna Sveriges farligaste fiende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
