Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges författning och förvaltning - Författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES FÖRFATTNING OCH FÖRVALTNING.
Af D:r J. F. NYSTRÖM.
I. FÖRFATTNING.
Historisk inledning. Med författning eller
statsförfattning förstås en stats rättsliga
ställning, bestämd genom särskilda lagar, på hvilka
de öfriga samhällslagarna ytterst bero, och
som därför kallas grundlagar,, emedan de
liksom äro grunden för hela samfundsordningen.
I enväldigt styrda stater bestämmas dessa
grunder af monarken, i de andra af monarken
och folket gemensamt, i vissa republiker af
folket ensamt. De stater, hvilkas författning
ej kan ändras utan folkets samtycke, kallas
konstitutionella^ af ordet konstitution, som
betyder grundlag. Grundlagen bestämmer i första
rummet maktfördelningen mellan konung och
folk samt de former, under hvilka hvardera
parten har att utöfva sin andel i styrelsen.
Till följd af den stora betydelse de härigenom
äga, måste de vara mer än andra lagar
tryggade mot hastiga och möjligtvis mindre väl
betänkta förändringar, och därför finnas i de
flesta stater vissa särskilda regler stadgade
för ändring af grundlagen, hvilka regler icke
gälla för annan lagstiftning.
Det konstitutionella styrelsesättet är i
allmänhet en sen företeelse i historien, mestadels
infördt efter den stora franska revolutionen
(1789—1798) och i de flesta europeiska länder
till och med först efter 1848. Förut voro
regenterna vanligen alldeles enväldiga. Dock
var icke heller enväldet det ursprungliga
styrelsesättet. Under medeltiden härskade
nämligen ett stormannavälde, då åtminstone västra
och mellersta Europas länder voro delade i
en mängd små länsstater, hvilkas innehafvare
väl skulle lyda konungen, men i verkligheten
gjorde hvad de ville, då konungen icke ägde
tillräckliga maktmedel för att göra sin vilja
gällande. Dessa länsfurstar voro icke blott
faktiskt oberoende af konungen, utan de voro
också enväldiga och oftast mycket tyranniska
herrar öfver sina undersåtar. Det var därför
en naturlig sak, att då konungamakten sökte
kufva dessa småfurstar, den skulle erhålla
folkets hjälp i striden, ty detta hoppades på
en bättre ställning, om dess småtyranner fingo
en mäktig herre öfver sig. Och i denna strid
dukade äfven länsfurstarne småningom under,
och makten kom härigenom helt och hållet i
konungens hand. Denna förändring blef till
fullo genomförd under 1600-talet, från hvilken
tid det absoluta enväldet är härskande i de
flesta stater. Det hade sålunda blifvit detta
med folkens egen hjälp: denna nya
styrelseform var alltså på den tiden lika populär som
i våra dagar det fria statsskicket. Men snart
funno folken, att konungens envälde kunde
blifva lika tryckande som det förut härskande
stormannaväldet: det blef nödvändigt att äfven
afskudda sig det förra. Detta skedde genom
de revolutioner, som uppfylla det sista
årtiondet af 1700-talet och förra hälften af
1800-talet, och hvilkas resultat varit det
konstitutionella (eller republikanska) statsskickets
införande i Europas alla stater, med undantag
af Ryssland och Turkiet.
När man nu efter enväldets bortsopande
skulle hopbygga ett nytt statsskick, hade man
tydligtvis ingen erfarenhet om, hur detta borde
vara beskaffadt. Man måste därför merendels»
antingen uttänka de nya formerna eller låna
dem från något annat håll. Nu fanns det
lyckligtvis en af alla känd stat, som ända
sedan medeltiden ägt en fri författning, och
som lyckats bevara densamma äfven under
den enväldiga strömningen på 1600-talet, och
denna stat var England. Från detta land
lånade därför först Frankrike och sedan de
flesta andra stater en stor del af innehållet
i sina nya författningar. Särskildt blef den
engelska riksdagen (parlamentet) förebilden
för så godt som alla andra länders riksdagar,
och då nu parlamentet var deladt på två
kamrar, upptogs tvåkammarsystemet äfven af
kontinentens stater. Äfven regeringens
organisation, konungens och ministrarnes ställning
till hvarandra och till riksdagen m. m. ordna-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
