Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. En förtviflad moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 ONKEL TOMS STUGA.
ur sina armar och tryckte honom krampaktigt till sitt bröst, under det
hon med snabba steg ilade framåt.
Den frusna marken knarrade under hennes fotter, och till och med
detta ljud kom henne att darra; hvarje prasslande löf och hvarje
skymtande skugga jagade blodet till hennes hjärta och påskyndade
hennes steg. Hon förvånades öfver den kraft, som genomströmmade
henne; gossen föreföll henne lätt som en fjäder, och hvarje ny rörelse
af fruktan ökade den öfvenaturliga kraft, som dref henne framåt,
medan öfver hennes bleka läppar allt emellanåt banade sig väg ångest¬
fulla böner till Fadern därofvan : “ Herre, hjälp oss ! Herre, skydda
oss! ”
Tänk dig, läsarinna och moder : huru fort skulle du kunna vandra,
om det vore din lille gosse, som i morgon bittida skulle ryckas ifrån
dig af en hjärtlös slafliandlare — om du hade sett den fruktansvärde
och hört, att köpekontraktet redan vore underskrifvet, och du endast
hade tiden från midnatt till morgonen på dig för att undkomma?
Huru många mil skulle månne du kunna tillryggalägga på dessa korta,
men ändå så förfärligt långa timmar — med din lille älskling vid din
barm, det lilla slumrande hufvudet på din axel och de små mjuka
armarne tillitsfullt lindade om din hals?
Ty barnet sof. Till en början hade det ovanliga och oroande i hvad
som tilldrog sig hållit honom vaken ; men modern undertryckte snart
hvarje suck eller andra störande ljud och försäkrade honom, att, om
han endast hölle sig tyst och stilla, hon säkert skulle rädda honom.
Lugnad häraf slog han tryggt armarne kring moderns hals och frågade
endast, då han slöt ögonen för att insomna:
“ Mamma, vill du att jag skall hålla mig vaken, säg?”
“Nej, min älskling; sof du, om du kan.”
“ Men, mamma, om jag somnar, så låter du honom väl inte komma
och taga mig?”
“Nej, så sant mig Gud hjälpe!” svarade modern med bleknande
kinder och en blixt i de stora, mörka ögonen.
“ Ar du säker på det, mamma ? ”
“ Ja, alldeles säker,” genmälte modern med en röst, som skrämde
henne själf, ty den tycktes henne komma från någon främmande va¬
relse inom henne. Emellertid lutade gossen sitt lilla sömntyngda hufvud
mot hennes axel och var snart djupt insomnad. Beröringen af de
varma, mjuka armarne och barnets lätta andning på hennes hals gåfvo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
