Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. En förtviflad moder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 ONKEL TOMS STUGA.
hade ledt ned till floden, men den hade legat öfvergifven under många
år eller allt sedan den stora landsvägen byggdes. Den var öppen för
ungefär en timmes ridt, men stängdes sedan af åkrar och gärdesgårdar.
Sam kände mycket väl till allt detta, men Andy hade ingen aning om
förhållandet, enär vägen upphört att begagnas’ långt före hans tid.
Han red därföre framåt med en min af undergifven lydnad, men fann
för godt att emellanåt beklaga sig öfver “ den förfärligt knaggliga
vägen, som gjorde stackars Jerrys fot illa.”
“ Hör ni, edra lymlar!” skrek Haley efter ett dylikt beklagande.
“ Jag råder er att hålla inne med ert snack ; jag känner er, jag, och ni
ska inte med alla edra tjufknep få mig att vända om ifrån den här
vägen ! ”
“ Master gör som han själf vill!” inföll Sam undergifvet och i
ynklig ton, allt under det han gjorde en betydelsefull gest åt Andy,
som var nära att explodera af skratt.
Sam var i själfva verket vid ett utomordentligt godt humör; han
föregaf sig hålla mycket skarp utkik och lät det ena utropet följa på
det andra. An såg han en “ fruntimmershatt ” på toppen af någon
aflägsen kulle; än sporde han Andy, om det “ inte var Elise, som
syntes emellan träden där nere i dalen.” Dessa utrop kommo alltid
vid de svåraste och oländigaste ställena af vägen, där det var hart när
omöjligt att påskynda ridten, men han höll på detta sätt den olycklige
slafhandlaren i ständig rörelse.
Efter vid pass en timmes ridt kommo de till en brant sluttning,
nedanför hvilken låg en stor bondgård. Ingen människa syntes till,
ty allt gårdens folk var sysselatt med vårarbetet på åkrarne. Ryttarne
hade här synbarligen kommit till slutet af sin färd i den riktningen, ty
en stor lada, som låg tvärs öfver den gamla vägen, hindrade vidare
framfart.
“ Var det inte det jag sade master?” utbrast Sam med en min af
sårad värdighet. “ Huru skall en främmande gentleman kunna känna
trakten bättre än en, som bott där hela sitt lif?”
“ Din svarte kanalje! ” bröt Haley ut. “ Det här visste du om
förut!”
“ Ja, sade jag inte master, att jag visste det; men ni trodde mig ju
inte! Jag sade master, att vägen tog slut, och att vi inte kunde
komma fram — det hörde Andy! ”
Detta, var blott alltför sant för att kunna motsägas, och deo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
