Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Den frie mannens försvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 ONKEL TOMS STUGA.
“ Skulle då icke äfven ni, sir, handla på samma sätt som jag, om ni
vore i mitt ställe ? ” sporde Georg vidare.
“Jag beder att icke råka i frestelse; köttet är svagt,” genmälte
Simeon.
“Jag tänker, att mitt kött skulle blifva försvarligt starkt i ett sådant
fall,” inföll Fineas och sträckte ut ett par armar, låuga som väder¬
kvarnsvingar. “ Jag svarar inte för, vän Georg, att jag inte skulle
kunna hålla fast en af de där lymlarne åt dig, medan du gjorde upp
räkningen med honom.”
“ Om människan Öfver hufvud någonsin bör motstå det onda.” sade
Simeon, “så, synes Georg berättigad därtill i sitt nuvarande läge. Men
de vise i vårt släkte hafva lärt en förträffligare väg, ty en mans vrede
utför icke det, som är rätt inför Gud. Men den läran, att man icke
skall motså den som är ond, är en galenskap för människans för-
därfvade vilja, och ingen kan mottaga den utom de, åt hvilka den
blifvit gifven. Låtom oss därför bedja Herren, att vi icke varda
frestade ”
“ Det gör jag också,” förklarade Fineas; “ men om vi blifva fre¬
stade för mycket— välan, då få de skylla sig själfva, det är summan af
saken.”
“Det märkes på dig, vän Fineas, att du iche är född kväkare,”
sade Simeon leende. “Den gamle naturen sitter ännu kvar i dig.”
Fineas Fletcher hade nämligen varit en modig och driftig nybyg¬
gare, en väldig jägare och en riktig mästerskytt; men så hade kärleken
till en vacker kväkerska förmått honom att sluta sig till “ vännernas
samfund,” såsom kväkarne själfva benämna sig. Och ehuru Fineas
var en hederlig, nykter och arbetsam medlem af församlingen, och
änskönt ingenting särskildt kunde läggas honom till last; så kunde
likväl de mera andligt sinnade af hans trosförvanter icke undgå att
bekymra sig öfver hans tydliga brist på nit och allvar i trosangelägen-
heter.
“Vännen Fineas har alltid sitt sätt för sig,” anmärkte Rakel Hal-
liday med ett småleende. “Men vi veta dock alla, att han har hjärtat
på rätta stället, när det gäller.”
“Men är det inte nu säkrast, att vi påskynda vår flykt?” sporde
Georg.
“ Jag steg upp vid fyratiden i morse,” svarade Fineas, “ och har
färdats med största skyndsamhet. Vi ha nu vid pas tre timmar på oss,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
