Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472 ONKEL TOMS STUGA.
bära mig och sjunga för mig, och jag vet, att han har lättare för att
bära mig än du har.”
Önskan att göra någonting för den lilla sjuklingen förefanns icke
endast hos Tom. En hvar af tjänarne lade samma känsla i dagen; och
de sökte hvar på sitt sätt att göra allt, livad som stod i deras förmåga.
Stackars Daddas hjärta längtade till sin älskling; men den trogna
varelsen fann hvarken natt eller dag något tillfälle att besöka den lilla.
Marie förklarade nämligen, att hennes eget — Maries — själstillstånd
var sådant, att det var henne omöjligt att finna någon ro; och följakt¬
ligen var det stridande mot hennes grundsatser att låta någon annan i
hennes omgifning fa någon ro. Tjugu gånger under nattens lopp måste
Dadda upp för att gnida hennes fötter, badda hennes hufvud, leta rätt
på hennes näsduk, höra efter hvad det var för buller i Evas rum, fälla
ned rullgardinen, emedan det var för ljust, eller draga upp den, emedan
det var för mörkt, o. s. v. Och om dagarne, när Dadda längtade att
få hjälpa till med sin älsklings skötsel, tycktes Marie särskildt lägga
sig vinn om att hålla henne sysselsatt på alla möjliga ställen i huset eller
omkring sin egen person, hvarför Dadda endast då och då kunde
smyga sig till att kasta en blick på det sjuka barnet.
“ Jag anser det vara min plikt att vara särskildt försiktig och rädd
om mig nu, så svag som jag är och med hela omsorgen och vården om
det kära barnet hvilande på mig,” yttrade Marie en dag.
“ A, för all del, kära du,” genmälte St. Clare, “ Jag trodde, att kusin
Ofelia befriade dig från all omsorg i den vägen.”
“ Du talar så likt karlarne ! ” utbrast Marie. u Liksom om en mor
någonsin kunde befrias från omsorgen om sitt sjuka barn ! Men det
är så likt allt det öfriga : ingen bryr sig någonsin om mina känslor!
Jag kan inte kasta af mig allting såsom du gör.”
St. Clare smålog — ty han kunde ännu le. Så skön och fridfnll var
den lilla ängelns afskedsfärd från denna jord, att det var omöjligt
föreställa sig, att det var döden som nalkades. Barnet hade inga
plågor; det kände endast en lugn och ljuf matthet, som dagligen och
nästan omärkligt ökades. Eva var så skön, så lycklig, så full af
kärlek och förtröstan, att fadern icke kunde motstå det lugnande
inflytande, som utgick ifrån henne. Han kände sig också märkvärdigt
lugn : det var icke hoppets lugn, ty hopp var omöjligt; det var icke
undergifvenhet; utan det var en fridfull hvila i det närvarande, som
syntes honom så skön, att han icke ville tänka på hvad komma skulle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
