Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474 ONKEL TOMS STUGA.
Miss Ofelia var hvarken nervös eller lätt mottaglig för intryck, men
Toms högtidliga väsen och öfvertygande ton påverkade henne lifligt.
Eva hade på eftermiddagen varit ovanligt kry och glad; hon hade
suttit uppe i sängen och tagit alla sina småsaker och dyrbarheter i
betraktande samt bestämt, huru de skulle fördelas ibland hennes
vänner. Hennes sätt hade varit lifligare, hennes stämma naturligare
än under flera veckor förut; och fadern hade anmärkt, att hon var
mera lik sitt forna jag, än hon varit under hela sjukdomen. Sedan han
tagit godnatt och kysst henne, hade han yttrat till Miss Ofelia: “ Kusin,
vi få kanske behålla henne hos oss, ty hon är bestämdt bättre !” Han
hade därefter gått in till sig med lättare hjärta än på länge.
Men vid midnattstid — denna underbara, hemlighetsfulla timme, då
slöjan emellan det timliga och det eviga glesnar — kom budbäraren.
Miss Ofelia, som beslutit vaka hela natten hos sin lilla sjukling,
märkte vid nyssnämda tid något, som erfarna sjuksköterskor så bety¬
delsefullt kalla “ ett omslag.” Hon öppnade hastigt dörren till veran¬
dan, och Tom var i blinken på fötter.
“ Skynda dig efter doktorn, Tom ! Förlora ej Ögonblick ! ”
Därefter knackade Miss Ofelia på dörren till St. Clares rum.
“ Kusin,” sade hon, “ vill du vara snäll och komma in.”
Dessa ord ljödo som grafklockor i hans ögon. Hvarför månne?
Inom några sekunder stod han lutad öfver Eva, som ännu sof.
Hvad var det han såg, som kom hans hjärta att stå stilla? Hvarför
växlades intet ord emellan de båda? Du vet det, du, som har skådat
samma uttryck på det ansikte, hvilket var dig kärast; detta obeskrif-
liga, hoppförjagande, omisskännliga uttryck, som sade dig tydligare
än ord, att den älskade icke längre var din.
Barnets ansikte företedde likväl intet hemskt drag; det upplystes
tvärtom af ett öfverjordiskt, förklaradt uttryck, ett återsken från andens
ljusa värld, odödlighetens morgonrodnad i denna barnasjäl.
De båda kusinerna stodo och betraktade henne under djup tystnad,
så djup, att väggurets pickande föreföll smärtsamt högljudt. Efter
några ögonblick återkom Tom med läkaren. Denne gick fram till
sjukbädden och betraktade Eva uppmärksamt.
“När ägde krisen rum ? ” frågade han hviskande Miss Ofelia.
“ För endast några minuter sedan,” ljöd svaret.
Marie, som blifvit väckt af läkarens ankomst, visade sig nu i dörren.
“ Augustin ! Kusin ! . . . O, hvad är det ? ” började hon häftigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
