Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII. De sista kärleksbevisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
DE SISTA KÄRLEKSBEVISEN.
ILDSTODERNA och taflorna i Evas rum voro höljda
i hvitt, endast hviskningar och lätta fotsteg hördes
där, och dagsljuset silade sparsamt in genom de ned¬
fällda gardinerna. Sängen var draperad i hvitt, och
i densamma, nedanför ängeln med de sänkta vin-
garne, låg en liten sofvande gestalt — sofvande den
sista sömnen.
Där låg Evangelina, iklädd en af dessa enkla, hvita
dräkter, som hon under lifstiden plägat bära; gardinernas rosenfärgade
dager göt en varm rodnad öfver dödens isande hvithet. De långa ögon¬
håren skuggade mildt den fina kinden ; hufvudet var något vändt åt
ena sidan, liksom under en naturlig sömn, men hvarje drag präglades
af detta höga, himmelska allvar, denna blandning af hänryckning och
lugn, som vittnar, att den jordiska och timliga sömnen efterträdts af
den långa, heliga hvila, som Herren gifver åt den han kär hafver.
Det finnes ingen död för sådana som dig, ljufva Evangelina, intet
mörker, inga dödens skuggor, endast ett sådant försvinnande i ljus, som
när morgonstjärnan förbleknar för den uppgående solens gyllene
strålar.
I denna riktning gingo St. Clares tankar, där han med korslagda ar¬
mar stod framför sitt enda barns dödsläger. Ack, hvem förmår skildra
hans känslor? Ifrån det ögonblick han hörde röster i sjukrummet säga :
“Hon är borta,” hade allt varit töckenhöljdt, dystert och overkligt för
honom. Han hade hört röster omkring sig; frågor hade ställts till ho¬
nom, och han hade besvarat dem; de hade frågat honom, när han ville,
(477)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
