Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII. De sista kärleksbevisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488 ONKEL TOMS STUGA.
“ Miss Eva brakade läsa det här så vackert,” sade Tom, räckande
sin husbonde bibeln. “ Om master ville vara så god och läsa det! ”
Det var Johannes’ elfte kapitel, — den rörande berättelsen om Lasari
uppväckande. St. Clare läste det högt med bruten röst. Tom knäföll
framför honom med sammanknäppta händer.
“ Tom,” sade St. Clare efter kapitlets slut, “ detta allt är således
verkligt för dig ? ”
“Jag tycker precis, att jag kan se det, master,” genmälte Tom.
“ Jag önskar, att jag hade dina ögon, Tom.”
“ Jag beder till den käre Herren, att master måtte få det.”
“ Men du vet, Tom, att jag har större kunskaper än du. Hvad skulle
du säga, om jag sade dig, att jag inte tror, hvad som står här i bibeln?”
“ O, master ! ” utropade Tom och lyfte upp sina händer med en
afvärjande åtbörd.
“Skulle inte det rubba din tro något, Tom?”
“ Inte det minsta grand, master,” genmälte Tom.
“ Men, Tom, du inser ju, att af oss båda är jag den, som vet mest?”
“ O, master, har ni inte läst, hur han fördöljer det för visa och
kloka och uppenbarar det för enfaldiga?” genmälte Tom och tilläde
ängsligt: “ Men, master menar ju inte allvarligt, säg? ”
“ Nej, Tom, det gör jag visst inte. Jag tviflar inte utan anser, att
det finnes goda skäl för att tro, men ändå kan jag inte tro. Det är en
bedröflig ovana jag har fått, Tom.”
“ Om master bara ville bedja !”
“ Hur vet du, att jag inte gör det, Tom ? ”
“ Gör master det ? ”
“ Jag skulle göra det, Tom, därest jag endast hade något att bedja
till. Det är som att tala i tomma luften, när jag försöker. Men bed
du, Tom, och lär mig, huru jag skall bära mig åt.”
Toms hjärta var öfverfullt; han utgöt det i bönen likt en länge upp¬
dämd flod. En sak var tydlig nog: Tom trodde, att det fanns någon,
som hörde honom, huru därmed nu än förhöll sig. I själfva verket
kände St. Clare sig upplyft af hans tro och andakt nästan till portarne
af den himmel, om hvilken Tom var så lifligt öfvertygad. Det föreföll
honom som komme han därigenom närmare sin begråtna Evangelina.
“ Tack, min gosse,” sade St. Clare hjärtligt, då Tom steg upp ; “det
gör mig godt att höra dig, Tom, men gå nu och lämna mig ensam. En
annan gång vill jag tala mera med dig.”
Tom lämnade tyst rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
