Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIV. Kvarteronkvinnans historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584 ONKEL TOMS STUGA.
stone blef räddad undan eländet! Hvad kunde jag väl gifva det arma
barnet bättre än döden ?
“ Efter en tid utbröt koleran, och kapten Stuart föll offer för den¬
samma. Hvar och en som ville lefva, måste dö; men jag, som ingenting
högre önskade än döden —jag måste lefva!
“ Sedan blef jag såld och gick ur hand i hand, tills jag vardt aftärd
och skrynklig och ännu en gång blef liggande sjuk. Slutligen köpte
den här uslingen mig och förde mig hit — och här är jag nu! ”
Kassy tystnade. Hastigt och lidelsefullt hade hon berättat sin histo¬
ria, än vändande sig till Tom, än likasom talande för sig själf. Så full
af kraft och glöd och så fängslande var hennes framställning, att Tom
för en stund till och med glömde smärtan af sina sår, under det han,
stödjande sig på armbågen, med spänd uppmärksamhet lyssnade till
hennes ord och följde det skiftande minspelet i hennes ansikte.
“ Ni säger/’ fortfor hon efter en paus, “ att det finnes en Gud — en
Gud, som skådar hit ned och ser allt detta. Måhända är det så. I
klosterskolan talade de med mig om yttersta domens dag, när alla mörk¬
rets gärningar skola dragas fram i ljuset. Måtte då hämdens timme
slå, om ej förr !
“De tycka, våra bröder, att det är ingenting, hvad vi lida, ingenting
hvad våra barn lida ! Det är en småsak i deras ögon ; men jag vet till¬
fällen, då jag vandrat omkring på stadens gator och burit på en börda
af kval och förtviflan så outhärdlig, att jag önskat husen skulle falla
öfver mig eller jorden öppna sig under mina fötter och uppsluka mig.
Ja! och på domens dag skall jag träda fram inför Gud såsom ett blods¬
vittne emot dem, hvilka hafva förstört mig och mina barn till kropp
och själ !
“ Då jag var ung flicka ansåg jag mig själf gudfruktig; jag trodde
mig älska Gud och bad ofta till honom. Nu är jag en förtappad
varelse, förföljd af onda andar, som plåga mig natt och dag. Ja, de
jäkta mig oupphörligt — och jag skall också göra det endera dagen ! ”
Hon vred sina händer, och de svarta, vilda ögonen brunno af en
hemsk glöd.
“Ja,” fortfor hon vildt, “jag skall nu snärten natt skicka honom dit
han hör . . . och det kortaste och rakaste vägen till på köpet . . . om de
också bränna mig lefvande därför ! ”
Ett vansinnigt, skärande skratt skallade genom den öde byggnaden ;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
