Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVIII. Segern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
624 ONKEL TOMS STUGA.
rytande och red fram till Tom med ridspöet i högsta hugg, “ hur under¬
står du dig att sitta här ute och böla, då du borde ligga och snarka?
Håll din gamla svarta trut och packa dig genast in ! ”
“ Ja, master,” svarade Tom vänligt och steg upp för att gå in.
Slafvens lugna och glädtiga ton retade Legree obeskrifligt, och täta,
häftiga slag af ridspöet haglade öfver Toms liufvud och skuldror.
“ Där har du, din hund,” hväste Legree; “ fa se, om du blir så be¬
låten efter det kalaset! ”
Men slagen träffade nu blott den yttre människan, ej såsom förr
hjärtat. Tom stod fullkomligt undergifven; men icke dess mindre
kunde Legree ej dölja för sig själf, att han icke ägde någon makt öfver
denne slaf. Och då Tom försvann i sitt kyffe och Legree häftigt vände
hästen, flög igenom hans mörka, skuldbelastade själ en af dessa plötsliga
glimtar af samvetets ljus, hvilka ej ens den mest förhärdade brottsling
kan helt utestänga och som i ett ögonblick med blixtens klarhet och
snabbhet för honom täljer den rätta halten af hans gärningar. I det
ögonblicket såg och fattade Legree till fullo, att det var GUD, som stod
emellan honom och hans offer, men han förhärdade sitt hjärta och hä¬
dade Honom. Denne undergifne och tyste man, som hvarken hån,
hotelser eller slag kunde rubba, frammanade inom Legree en röst lik¬
nande den, hvilken fordom Mästarens närvaro väckte i de besatte, som
ropade : “ Hvad hafva vi att göra med dig, Jesus, Guds son? Har du
kommit hit för att plåga oss, förr än tid är ? ”
Toms hela själ öfverflödade af medlidande och deltagande för de arma
varelser, af hvilka han var omgifven. Det föreföll honom, som om hans
egna sorger nu för alltid vore öfverståndna, och han åstundade inner¬
ligt att åt sina olyckskamrater dela med sig något af den inre frid och
glädje, hvaraf han kände sig uppfylld, på det att äfven de måtte få
någon lindring i sina vedermödor. Närhälst tillfälle yppade sig, talade
han icke allenast med dem om den frid som öfvergår allt förstånd, utan
räckte dem äfven en hjälpsam hand i deras arbete. De stackars ned¬
tryckta, försoffade människorna kunde till en början knappast fatta detta ;
men när det fortfor vecka efter vecka och månad efter månad, kom det
småningom de sedan länge domnade strängarne i deras hjärtan att åter
dallra. Och sålunda hände det sig, att den underlige, tålige och hjälp¬
samme mannen småningom och nästan omärkligt vann en förunderlig
makt öfver sina medslafvar, och när den brådaste tiden var öfver och de
åter fingo ha söndagarne för sig själfva, samlades många af dem omkring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
