Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
613 Gonorré
Det är stort att kunna göra lifvet till
en sammanhängande kedja af glädje,
äfven om den ej alltid är lika stor. »Godt
humör är nio tiondelar af kristendomen»,
säger en känd teolog. »Den dag, då man
ej fått sig ett godt skratt, är en
förfelad dag!»
Gonorré (se Dröppel.)
Goodtemplarorden (se
Nykterhetsrörelsen.)
Granen växer helst på styf,
mull-och stenblandad lerjord. Allt för
drifvande jordmån, såsom en med ymmig
kalkhalt, föranleder innanröta. Djup
jordmån är icke behöflig. Fuktigt läge
är lämpligare än torrt, hvarför mot
söder sluttande ställen ej passa för
granbestånd.
Granplantan växer till en början
ganska långsamt och är därför besvärad
af gräsväxt. Den är ömtålig för hetta
och torka samt i synnerhet för frost,
som till och med skadar årsskotten af
mera försigkomna granplantor.
Beskuggning är därför till en början behöflig,
men icke längre än till dess att plantan
nått vid pass en fots höjd.
Granplantan är härdigare än tallplantan i det
fallet, att den hastigare läkes efter
uppkomna sårnader. Böjligare som den är,
skadas den i allmänhet äfven mindre
vid de äldre trädens fällning och
bortforslande.
Granbestånd själfgallra sig endast i
ringa grad, utan hålla sig slutna ända
till långt framskriden ålder. Genom
sitt ymniga barraffall och starka
beskuggning förbättra de väsentligen
marken. Till följd af sina flacklöpande
rötter och sin stora grenmassa kastas
granen ganska lätt omkull af stormar. Vid
afverkning i granskog bör därför den
för skyddande af fröträden förmånligaste
riktningen noga iakttagas.
Granens manbarhetsålder inträffar
olika. Växande i fritt bestånd sker det I
— Gran. 614
vid 20 ä 30 års ålder och ännu tidigare,
men i slutet bestånd först vid 60 à 70.
Granens blomningstid inträffar i maj,
och ban- och honblommor växa skilda
på samma träd. Honblommorna
knoppas redan om hösten före blomningen,
och de äro då omslutna af en brun
hinna. När blommorna om våren spricka
ut, äro de bjärtröda och smultronlika
och hafva sin plats vid toppen af
trädet samt vid årsskottens spets.
Hanblommorna, som äro mera bleka, sitta
längre in på kvistarna och å kronans
lägre delar.
Fröår inträffar vanligen hvart 4—6 år.
Frösättningens riklighet spörjes redan
under vintern förut genom den mängd
små, gröna skottandar, som ligga
strödda på snön under de granar, som på
våren komma att sätta skott. När
honblommorna om våren blifvit befruktade,
vända de spetsen nedåt, hvarigenom
fruktämnet hålles fritt för regn, och
utväxa sedan till kottar, hvilka gifva
mogna frön redan i oktober samma år.
Kottarna insamlas under hösten eller
tidigt på vintern på samma sätt som
tallkottar. Äfven grankottar kunna sitta
kvar på träden ett eller annat år, sedan
de lämnat från sig sina frön. Man har
således äfven här att tillse, att inga
tomma kottar insamlas. leke heller böra
sneda, med kåddroppar försedda kottar
insamlas; dessa äro nämligen skadade af
frost eller angripna af insekter och
innehålla dåligt frö. Granfröet är också
vingadt, men vingarna äro något bredare,
ovala, mindre genomskinliga än hos
tallfröet och lämna ej som detta en öppen
ring, då fröet lossas ur vingen, utan en
med botten försedd, skålformig
fördjupning. När fröet fuktas, lämnar det
genast sitt fäste i vingen. Afvingade frön
sakna glans, äro mörkare, fylligare och
ej så platta som tallfröet.
Grankottarna öppna sina fjäll och ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
