Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om ordlekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Av alla slags ordlekar ha »namnvitsarna» varit mest
ringaktade och smädade. Men den framstående kännaren av
litteratur- och stilfrågor, professor Richard Meyer i
Berlin, har i veckoskriften »Die Nation» (årgången 1901
–2) skrivit ett grundligt och spirituellt försvar för denna
art. Han uppvisar, att just namnvitsarna äro framför andra
omhuldade av den naiva, folkliga känslan allt från urminnes
tider. Den enkla, barnsliga, föga kultiverade uppfattning
ser i namnet något mera än ett märke eller igenkänningstecken
för personen, orten eller föremålet och vill i namnet
finna eller åstadkomma en verklig överensstämmelse med
den eller det benämndas natur. »Nomina sunt omina», sade
ju romarna. Och tron på ett faktiskt inre samband mellan
namnet och dess bärare ingår säkerligen ännu till någon grad
i de flestas medvetande.
Det är sant, att de flesta personer äro ganska känsliga
för skämt med deras egna namn och betrakta sådana ordlekar
som odrägligt dumma. Det är också sant, att det finns
en mängd fadda och ytterst triviala namnvitsar – men fullt
ut lika dumma ordlekar är det gott om också i de andra arterna.
Summan av Meyers utredning är den: Bedöm varje
namnvits – liksom varje annan vits – efter dess ästetiska
verkan, icke efter en förutfattad mening!
Det är ganska lätt att anföra exempel på ordlekar med
nomina propria, som visst inte äro tankefattiga eller kraftlösa.
Främst står naturligtvis Jesu uttalande till Simon
Petrus: »Du är Petrus, och på denna klippa (på grekiska:
’petra’) skall jag bygga min församling.» Men ett årtusende
äldre är sägnen om Odysseus’ påhitt, när han kom
till Polyfemos, att kalla sig för »Ingen»; vi minnas, att
Odysseus utstack cyklopens enda öga, och att denne förgäves
ropade de andra cykloperna till hjälp: »Ingen mördar
mig med arga list!» Motivet återfinnes, på många sätt
varierat, i nutida allmogesägner.
Emellertid är det nog bäst att vid anförandet av ytterligare
exempel på namnvitsar gå efter samma indelning som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
