Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Besök och visit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att inleda umgänge med en familj, för att tacka för en
bjudning m. m.; ett besök har en djupare innebörd, avser i regeln
mera reella intressen, kan t. ex. företagas för affärer eller
studier eller å ämbetets vägnar o. s. v. Man talar om »ett
kärt besök» av en gammal vän, men knappast om »en kär
visit». Och när man tackar för en visit, väljer man gärna
det innehållsrikare, det så att säga hedersammare ordet; »tack
för besöket!» blir artigare än »tack för visiten!»
Visitens karaktär av konventionell artighetsåtgärd i motsats
till besökets allvarligare ändamål röjes ganska tydligt av
de båda ordens användning i sammansättningar; man säger
t. ex. nyårsvisit, avskedsvisit, men fattigbesök, sjukbesök,
vänbesök, kyrkobesök, museibesök, teaterbesök.
Vid ordet visit häftar något av nyare tiders flärd och
fåfänglighet; besök kan snarare brukas på tal om den gamla,
goda tidens enkla och trohjärtade seder. Redan år 1763 anmärker
skalden Olof Bergklint, att fordom förekommo besök
hos vänner i stället för visiter. Och en liknande klagan har
väl hörts ännu i våra dagar.
Allt detta kan man finna i ordboksartikeln besök, om
också i något olika stilisering; och ordboksartikeln innehåller
naturligtvis dessutom mycket annat av värde.
Men kanske blir läsaren ändå inte riktigt nöjd. Kanske
gör han ungefär följande reflexion: »Ja, det är gott och väl,
att besök är mera svenskt, mera innehållsrikt, mera allvarligt
och i allmänhet mångsidigare användbart än visit; men inte
heller besök har en fullt ut svensk klang; egentligen folkligt,
förtroligt och hjärtligt är det inte. Besök har ändå kvar
någon bismak av formalism och högtidligt skick; talar man
till barn eller till ’folket’, eller är det fråga om att bruka
ordet i poesi, då märker man bäst den främmande klangen.
Skulle vi då inte ha något folkligare, ledigare, enklare, innerligare
och svenskare uttryckssätt?»
På den frågan ger visserligen inte ordboken något direkt
svar (och har ej heller anledning till att i detta sammanhang
göra det); och i själva verket stå vi här, så vitt jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
