Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ma den sorg, som nu vållar er ve. Kung
Jakob älskar glädjen, och han sitter för visso
ännu därinne vid bägaren, som han dock icke
tömmer så flitigt som våra landsmän.
»Jag tackar eder, ädla fränka», sade
Lisbeth, »men jag är trött och tränger till hvila.
Om I tillåter det, vill jag hellre söka upp min
kammare.»
»Gör som eder lyster, barn. Lunas blida
ljus ledsage edra drömmar!»
Sophie återvände ej heller till vinterstugan,
hvarifrån ett bedöfvande sorl, hundskall, sång
och klingande af glas hördes. Hon stannade
endast en sekund vid dörren i tankar om sin
store broder, sin Apollo, som förvisso
längtade bort till sina vetenskaper, hela sin
bländande stjärnevärld, bort från den tomma, lilla,
som fylldes af ätande, drickande, leende och
smickrande jordkryp. Hade han icke själf, på
det till hälften grönskande, till hälften
vissnade träd, han målat på sin minsta kvadrant,
låtit anbringa de orden:
Vivimus ingenis, coetera mortis erunt! Hon
upprepade långsamt: »Vi lefva med själen,
det öfriga är dödens och förvissningens!»
Ja, så ville också hon tänka. Med själen
ville hon lefva, glömma, att hon hade ett häf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
