Å, vad Betty var lycklig att vara tillbaka på Ekered! Hon sade sig att hon inte riktigt tålt vid den sista tiden i Stockholm. Jämt och ständigt hade ju Lilian bara gråtit och beklagat sig över sitt bittra öde att Stellan envisades att vilja förlova sig med den vackra Frideborg. Men medan Betty nu gick genom sina rum, smekande varje liten välkänd sak i återseendets flöjd, måste hon skratta för sig själv. Hon förstod inte Lilians bedrövelse. Från första ögonblicket hade hon tyckt rätt bra om Frideborg. Hon liknade ju på något sätt hennes egen och barnens älskade Agda, som hon träffat däruppe ett par gånger. Betty var ju också så svag för allt vackert. Det kunde hon nu inte hjälpa. Och inte heller kunde hon undertrycka en liten känsla av skadeglädje över att Lilian äntligen fått något att beklaga sig över. Aldrig hade hon riktigt kommit överens med svägerskan, de voro verkligen alltför olika varandra. Och när Stellan en av dagarna kommit till henne och med bedjande min börjat tala om att han så gärna ville gifta sig i Ekereds kyrka, hade Betty helt enkelt blivit förtjust. Lilian ville naturligtvis inte ha bröllopet i Stockholm - det gick hennes ära för när! Det var inte för att hjälpa Lilian, som Betty gick med på att bröllopet skulle gå av stapeln här nere. Hon tyckte uppriktigt talat det var roligt att få ge Lilian en liten påminnelse om att det fanns andra som ville ordna det trevligt för hennes son, när inte hon, hans egen mor, hade lust till det. Och Betty älskade ju dessutom giftermål. När Betty så fått veta att den besynnerlige, men stormrike greve Gusten af Sauss skulle vigas vid deras egen dyrkade Agda blev hon både häpen och hänförd, hur konstigt hon än tyckte att det var. Nu var allt i ordning. Här i Ekereds tysta vita lilla kyrka skulle det bli dubbelbröllop. Betty skulle ge middag på Ekered efter vigseln, och de flesta gästerna skulle bo på gästgivaregården där nere vid Ekhults station. I själva säteriets corps de logis kunde det ju inte bli plats för så många.
Jag hoppas bara min fest blir lyckad! Tänkte Betty i sitt hjärtas godhet.
Hon anade ingenting av de intriger och förvirrade och beslöjade begär och önskningar som lågo bakom dessa plötsliga giftermål. Bröllop - det var ju bara den härliga invigningen till ett nytt och härligt liv, och snart skulle dessa kära unga få hem och barn att fröjda sig åt. Sä länge det bereddes tillträde på jorden för nya små människor, nya vimlande människomyriader, var väl världen icke så ond ändå.
Alla dessa tankar förströdde Betty, så att sorgen över Bess' missfall gled tillbaka in i skuggan. Slutligen hade också Lilian gått med på att komma ner till bröllopet. Betty förstod nog att det var pastor Josef Wahlbom som övertalat henne. Läsarprästen tycktes ha fattats av ett varmt och innerligt intresse för lilla Frideborg och hennes välgång och ville att också Lilian skulle öppna sina armar för henne. Betty suckade smått road vid tanken på Josef Wahlbom. Med honom fick man väl också dras! Det var dock en god sak att han hade en viss hand med Lilian. Peter hade numera ingenting alls att säga till om, sedan inte bara Alexandra utan även Josef Wahlbom ständigt kretsade kring Lilian. Betty misstänkte till och med att denne predikant hade ett gott öga till Alexandra.
Peter hade annars tydligen inte haft något egentligt emot Frideborg.
-Kanske Stellan skall börja bli förståndig, hade han bara sagt med en av sina melankoliska grimaser.
Betty fortsatte genom rummen och kom nu till Hans' forna arbetsrum. Här satt Benno Levin i en av länstolarna framför brasan. Betty hade varit så glad att hennes far bestämt sig för att följa med henne ned till Ekered. Han behövde sällskap nu när Jacob flyttat ifrån våningen vid Norrmalmstorg.
Benno Levin såg upp, när Betty öppnade dörren.
-Å, se Betty, sade han belåtet och höll fram sina händer mot den sprakande elden.
- Goddag, lilla pappa, har du kunnat sova? frågade Betty ömt och kysste honom.
Han nickade glatt.
-Man behöver inte så mycket sömn, när man blivit så gammal som jag, sade han. Livet tar snart slut. Man
måste vakta de få timmarna som återstå. Man är rädd om dem som om ett brinnande ljus som man måste skydda
med handen, så att ej något okynnigt luftdrag skall blåsa ut det.
-Du är väl inte gammal, sade Betty.
Men när hon sade det tog hon sig åt hjärtat, som om något gjort ont där. Visst var han gammal, hennes lille far.
Men i det vita håret blandades ännu flera testar av den dunkla röda färg som varit dess ursprungliga. De
kämpade tappert mot ålderdom och förvissnande. De glödde ännu som om de hämtat upp eld ur hans
ungdomliga hjärta.
-Kom och sitt här, min flicka, sade Benno leende och klappade på armstödet av sin stol.
Men då skrattade Betty muntert.
-Du glömmer bort att jag inte är någon ung flicka längre, sade hon och smekte honom över håret. Se, så stor
och tung jag blivit! Jag får inte längre plats på en stolskarm.
Men hon kunde inte heller i lugn och ro slå sig ned i stolen mitt emot honom. Hon tassade runt i rummet, sköt
in en bok i en av bokhyllorna, strök över en bordduk, rättade på skrivunderlägget.
-Alla saker måste känna att jag kommit tillbaka, sade hon när hon såg hur hennes far följde henne med blicken.
O, vad jag längtade efter Ekered där uppe i Stockholm! Jag förstår inte hur man kan trivas i de grå stenöknarna.
-Det förstår inte heller jag när jag nu är här nere på det gröna Ekered, sade Benno Levin vänligt.
Betty tog sig om huvudet.
- Hu! suckade hon. Det surrar ännu i huvudet av alla röster. Jag tyckte kriget och oron voro mig närmare uppe i
Stockholm. Folk komma inte överens, och de skrika sin oenighet högt i varandras öron. Alla träden kring Ekered
och i Eka park borde marschera in mellan de fientliga husraderna och slå vakt. Folk må inte bra, det är jag säker
på, av att somna med öronen fyllda av ljudet från bilar som skälla som galna hundar och spårvagnar
som pingla vid varje hörna som om elden vore lös. Nu i natt när jag åter hörde suset i mina gamla träd, var det
som en vaggsång.
-Ja, det tyckte jag också, fast jag inte kunde somna, sade Benno Levin drömmande. Till och med veden
knastrar och sprakar på ett annat sätt i kakelugnarna här än uppe i huvudstaden.
-Och nu komma alla hit ner för att gifta sig, fortsatte Betty godmodigt. Kanske det betyder att de längta efter ro
och lugn i alla fall.
-Hur många var det som skulle vigas? Frågade Benno Levin med mild ironi. Du har bara pratat om bröllop och
bröllop sista tiden, Betty.
-Å, de skola inte gifta sig allihop, svarade Betty. Bara två par blir det tills vidare. Jag är glad att vår älskade
Agda får ett hem. Benno Levin såg en smula betänksam ut.
-Jag kan inte säga att jag är så värst förtjust i den där greven, mumlade han.
-Äsch, han kommer snart att bli som en annan människa, sade Betty. Den goda Agda kommer att ta hand om
honom och skapa om honom efter sin väna gestalt.
-Kanske det, kanske det. Benno Levin såg inte helt övertygad ut att det experimentet skulle lyckas.
-Bara de nu inte locka med sig Gotthard till Berlin, sade Betty.
-Å nej, svarade Benno Levin. Gotthard är jag ganska lugn för. Han håller nog fast vid det säkra, och det är ju
ännu så länge Ekered.
-Jag tror inte Edla reser ner, fortsatte Betty efter en stund. Henne träffade jag inte mycket i Stockholm. Hon
gräver ner sig i sitt arbete. När hon hörde om de här bröllopen, blev hon riktigt förargad. Hon sade att hon
avskydde alla människor som gifte sig i dessa tider. Ibland är jag rädd för att hon inte är riktigt frisk. Hon håller
sig ju inte alls borta från ungdomen, utan är tvärtom ordförande i den fosterländska föreningen
"Studerande flickor som vilja försvara sig", bevars.
Betty log:
- Hon är ju ibland de allra ivrigaste av dessa beskäftiga unga som ropa på Sveriges uppslutning vid Tysklands
sida. Och ändå är det som om hon inte hörde till ungdomen. Själva ungdomen är kanske inte ungdom längre.
Och Bettys leende försvann. Nu log Benno.
- Kom hit, Betty, skall jag stryka dig över pannan! Var får du alla dina plötsliga farhågor ifrån? sade han.
Minns du att det alltid var Hans som brukade komma med oron och frågorna? Du är ju den som bygger ett hus
mot skyn. Du får inte vara rädd, då känner jag inte igen dig.
Betty böjde sig fram mot honom, och han strök henne lätt över pannan. Hennes ansikte lyste åter upp. I detsamma öppnades dörren, och Gotthard kom in med Petra och Angela.
Benno Levin var i en hast uppe ur stolen. Han tryckte förtjust deras händer.
-Vad ni se strålande ut, myste han. Det är som om det hade hänt er någonting riktigt roligt.
Då drog en rodnad som en sky över Angelas ansikte. Och medan de andra nu livligt började prata om Bettys Stockholmsresa och om de två nyförlovade paren, ställde sig Angela tyst vid fönstret och tittade ut. Hon älskade att höra den gamle Levins röst. Det var en sådan trygghet att ha honom här igen. Hade han icke genast märkt att något hänt henne? Skulle hon kunna dölja sin hemlighet för honom? Hur gärna skulle hon icke velat tala om den för honom och få råd och stöd!
Nu var Frideborg i säkerhet. Hon skulle gifta sig och få en far, sådan han nu var, till sitt och Bernard Landborgs barn - till den älskade döda Stannys brorsbarn. Så enkelt hade allting löst sig för henne. Men Angela skulle föda sitt barn ensam. Ännu hade hon en lång och mödosam väg att gå. Men Petra fanns. Ja, Petra var där ju - ständigt vid hennes sida uppmuntrande och stödjande henne.
Gotthard som nu en stund hållit sig till de andra gick fram till Angela vid fönstret Hon hade inte sett till honom mycket denna tid. Kanske skämdes han över att han kysst henne inne i ladugården den där gången.
Han blev stående bredvid henne.
-Är du ännu ond på mig, Angela? sade han lågt.
Angela skakade på huvudet. Nej, hon var inte ond på honom. Hon tänkte inte alls på honom.
Då drog han en suck av lättnad.
-Det är bra, sade han. Jag har varit riktigt ledsen för att jag bar mig så dumt åt.
Men hon trodde honom inte, fast hon inte brydde sig om det. Hon trodde sällan vad Gotthard sade. Han hade så svårt att vara fullt uppriktig, emedan han inte var uppriktig mot sig själv.
Angela och Petra togo efter en stund åter farväl. Gamle Levin tryckte vänligt Angelas hand.
- Jag följer er genom trädgården, sade han glatt.
Men när han nu steg ut på verandan utan ytterplagg, glömsk av att det var höst, kom Betty springande efter
honom med vinterrocken.
-Pappa, du är som en barnunge, bannade hon ängsligt.
Han stod där leende i solskenet och lät Betty sätta på honom rocken. Han blinkade finurligt mot Petra och Angela som om han menat att man ju måste foga sig i Bettys förordningar, men att han alls inte behövde några ytterplagg i den här värmen.
De gingo ned genom trädgårdens terrasser. Nu fanns det inga löv på träden och inga blommor i rabatterna, man
var ju också långt inne i oktober. Men himlen var ljusblå. Som en väldig blomkalk öppnade den sig över deras
huvuden, och den lilla ån vid trädgårdens slut blänkte av ljus.
-Vad allt är vackert här, sade lille Benno Levin i stillsam lycka.
Angela gav honom en blick. Som en liten förnöjd tomte trippade han bredvid dem i sin stora rock. Och hon önskade med ens att hon kommit så långt som han i livet. Då skulle allt vara över. Hon önskade gå vid hans sida, en gammal dam, en gammal vissnad kvinna, vis och ändå belåten som han. En trädgård skulle som nu ligga badande i solsken omkring dem. Men hösten skulle inte vara så långt gången. Det skulle vara tunga frukter i alla träd omkring dem - frukter som mognat under år av möda och arbete. Och de skulle ta dem och smaka på dem och le åt att de nu voro gamla och att de snart skulle försvinna och dölja sin skröplighet i förintelse och klarblå blomkalkar. Angela log litet åt sina egna tankar. Då lade Benno Levin sin hand på hennes arm. -Vad ler du åt, lilla barn? frågade han.
Men Angela kunde ju inte svara att hon önskade att hon vore gammal som han. Hon såg bara upp i det blå och log.
Och då stannade Petra och gamle Benno Levin och betraktade henne. Petra tänkte - -Vad jag älskar henne! Hon bär livets gåva i sina händer.
Men Benno Levin skakades av en liten rysning. Han såg vad han inte nyss sett: att hennes ansikte fått något skimrande över sig. Det var som om hon väntade på något och som om denna väntan fyllde hela världen omkring henne med ett sakta sus. Och han önskade så innerligt att hon inte skulle bli besviken. Han hade alltid varit särskilt fästad vid Angela. Och nu tog denna känsla helt honom i sin makt.
Han grep henne om axlarna och sade: -Tillåt en gammal herre att kyssa dig.
Och han slog armarna om henne och kysste henne ömt på kinden.
Angela blev åter glad. Hon tyckte att han med denna kyss velat försona det onda hans son Jacob anstiftat, då
han brutalt överfallit henne uppe i sitt mottagningsrum. Och hon gick med lätta steg vid gamle Bennos sida.
Nere vid ån tog han farväl av dem. Men ännu en lång stund stod han och såg efter Petra och Angela, där de
vandrade bredvid varandra inåt skogen.
-Vad väntar lilla Angela på? viskade han till sig själv.
Så vände han sig om för att gå tillbaka. Den blå hösthimlen sänkte sig strålande omkring honom, och han
vandrade mitt inne i detta blå och sällsamt genomskinliga: en liten krokig gammal herre i stor vinteröverrock
som hade samlat så mycken levnadsvisdom, men som ända icke kunnat skönja det nya liv som arbetade inom
hans älskling Angela och ej hört ett enda slag av det späda hjärta som nu flämtade tätt under hennes eget.
