De elektriska lamporna i rummen på den gamla gästgivargården vid Ekhults station brunno med ett blinkande sömnigt sken, som om de hade lust att slockna. De kastade ett svagt och melankoliskt skimmer över de storblommiga tapeterna. Uppe i taken summo fuktfläckar. Rummen voro låga, och utanför fönstren ruvade novemberaftonens mörker, fyllt av en dödsliknande stillhet så helt fjärran från städernas oroliga liv.
I korridorerna sprungo tjänsteflickor av och an liksom vettvilliga inför det plötsliga åliggandet att betjäna alla dessa bortskämda stockholmsmänniskor. Det var inte vanligt, hade väl aldrig hänt förut, att Ekhults gästgivargård på det här sättet fylldes av alldeles främmande folk. Värdinnan hade fått leja tillfälliga flickor från byn, som inte alls voro vana att passa upp. Fnissande och häpna gapade de på de främmande.
Gotthard hade mött vid stationen med vagn. Han förde Lilian, Peter, Paula, grevinnan Carola af Sauss och lilla Judy Rosenrauch hem till mamma Betty på Ekereds gård, De övriga av sällskapet togo in på gästgivargården. Alexandra och predikanten hade tänkt att de skulle tjänstgöra som ett slags förkläden för de förlovade paren, som snart skulle vigas, men man struntade genast i dem. Det var ett liv och ett oväsen och ett prat överallt i rummen, mellan vilka dörrarna stodo vidöppna. Så många rum funnos där inte, och man fick packa ihop sig. Herrarna fingo ett par tre rum för sig och damerna lika många för sig. Sedan, sista natten innan de gåvo sig iväg, skulle ju brudparen ändå flytta tillsammans, två och två.
Lille Elias Vanselin trippade av och an genom rummen med en kokett brokig schal över axlarna. Han frös och tyckte att den gamla gästgivargården var hisklig.
Stellan kikade in överallt där han inte skulle vara. Slutligen tydde han sig till Bell von Wenden, som han
hittade nere i den stora matsalen där det mitt på golvet stod ett långt dukat bord, som trots dukningen såg
skrämmande ödsligt ut.
- Bell, sade han och smög sig fram till henne där hon stod vid fönstret.
Hon ryckte förskräckt till och granskade honom, som om hon inte känt igen honom.
-Vad är det, Bell? Väntar du att någon skall komma fram ur mörkret därute? frågade han skälmaktigt.
- Jag vet inte, svarade hon tonlöst. Allting är så förskräckligt.
- Vad nu då? Stellan höjde ögonbrynen.
-Den här resan, mumlade Bell. Det är som om någon ond makt föste oss ut ur landet. Och så den här kabarén
Svenska Lösen, Värnamobaletten, eller vad den nu skall heta. Vad kunna vi egentligen som är värt att visa upp?
Jag, Elias och Agda äro ju ganska skickliga i dans. Dig har jag försökt lära också och Ida af Idestam kan ju både
sprattla litet och kvittra en stump. Och så ha vi Kiss och hans råttor till dekorationer. Men det är också det hela.
Och kan nu det bli en kabaré? Jag tycker Gusten är bra dum som inte bosätter sig på Hönsekind. Han är ju
godsägare och född att leva i dynga. Och Agda skulle bli en grevinna och slottsfru, långt mer förtjusande än han
någonsin kunnat drömma om. Men nu har han fått det här i sitt tjocka huvud. Varför gifter han sig för resten inte
på Hönsekind? Där finns väl också någon liten ful vitstruken kyrkkåk.
-Lilla Agda svärmar för den här trakten, sade Stellan viktigt, och Gusten tyckte därför min idé att både han och
jag skulle fira våra bröllop här var utmärkt. För resten vet du ju att han gärna följer med strömmen. Det är
bekvämast för honom. Och jag tror inte han trivs på Hönsekind. Alldeles för många av hans underlydande äro
släkt med honom, och det värsta är att de veta om det. De ha också hört för mycket om honom själv. De
misstänka honom för alla möjliga fula streck. Och det göra de nog rätt i.
-Få människor äro så dåliga som de utmålas, om också några äro långt värre, sade Bell von Wenden rysande.
Men det kommer ingenting gott av den här resan. Agda och Frideborg kunna ju inte alls språket. Hur skola de
reda sig i Berlin?
-De ha ju Gusten och mig, sade Stellan beskyddande.
Bell gav honom en blick av förakt.
- Ni två? utbrast hon. Det är just någonting att ha.
- Nå, sade Stellan stött, du skulle naturligtvis vilja vara i Gustens och mitt ställe, när . . .
- Här är så mörkt i den här gästgivargården, avbröt Bell, åter rysande. Ser du inte att det elektriska ljuset inte
vill brinna klart? Vad skulle vi hit för? Jag tycker inte om detta dystra nordiska allmogeland, dessa småländska
urskogar. Här är för tyst - för nära döden. Det tvingar en att tänka.
Hon grep tag i Stellans mjuka arm och såg på honom med uppspärrade ögon. -Jag måste hålla i någon, viskade
hon. Du vet inte vad jag lider. Den där sköna Agda betraktar mig som om jag vore något ont djur som
skulle hugga tag i henne. De dra sig ifrån mig, de unga kvinnorna. Och vad har jag gjort? Jaghar givit dem min
kärlek. Kan jag hjälpa att jag måste älska dem? Min kärlek är bättre än männens. Jag är kvinna själv, därför
förstår jag bättre vad de behöva. Jag vet vad de längta efter och hur deras tankar gå. Men sträcker jag mina
händer efter dem, fly de. Det ar inte för mig livet är till. Jag står utanför. Som liten var jag ett barnhusbarn. Och
allt sedan jag blivit vuxen behandlas jag också som en sådan som inte hör hemma någonstädes. Människornas
blickar äro som kalla stålklingor. De sänka sig i mitt hjärta och det blöder.
- Du kan uttrycka dig, du, sade Stellan och klappade henne på axeln, liksom uppmuntrande.
- Men du, du förstår alls ingenting, utbrast hon då rasande. Det har dubbelbröllopet upprör mig. Två underbara
unga flickor som kasta bort sig. Ni skola genast överge dem, det är jag säker på. Vad ha du och Gusten också för
användning för dem? Varför du gifter dig, Stellan, det har jag nu liksom en liten aning om. Du, min gosse, gör
aldrig någonting som du inte tror att du kan dra någon vinst av. Vad Gusten angår har väl hans nya så kallade
religiositet bidragit att förvrida huvudet på honom. Det är löjligt, men han tror säkert att
han gör en god gärning med det här giftermålet och att han behagar sin nyförvärvade himmelske bundsförvant.
Men snart har han i virvlarna i Berlin glömt Gud och alltihop, och vad skall det då bli av Agda? Du kan tro att
jag känner dem, de där virvlarna i Berlin.
Stellan visslade och såg nyfiket på Bell. - Har du några adresser ? Och är det nu Agda du mest förälskat dig i? undrade han.
Bell vände åter ansiktet mot den mörka rymden därutanför fönstret. Hon måste lätta sitt hjärta. Vad brydde hon
sig om att det var den lymmeln Stellan som hörde på henne och att saliven fuktades kring hans läppar som om
han nosat på några delikata läckerheter? Hon talade till det hemlighetsfulla dunklet därute. Hon såg inte
stjärnorna som nu tänts uppe på himlen och sökte slå spröda trådar av ljus och silver i nattens mörka väv.
Hon såg bara mörkret. En oandlig brunn av mörker, som hon stod vid randen av och var nära att glida ned i.
-Förälskad? Jag avskyr det ordet, sade hon. Det ligger så mycken brutalitet bakom det. Mansbrutalitet! Vad jag
har har inom mig är ömhet. Jag skulle beskyddat Agda. Rört så varsamt vid henne. En ung flicka är någonting så
oändligt sprött. Å, den där fina linjen som bildar höftens lätta svängning! Hennes kropp är en underbar dyrbar
vas som bär en eldröd blossande blomma. Den blomman bryter en man - han sliter itu den.
En kvinna som älskar den unga flickan bara smeker blomman, lockar den att sakta, varligt öppna sig. Två
kvinnor som älska varandra ha så mycket att anförtro varandra i sin kärlek. Den ena finner den andras kropp
som en återspegling av sin egen. Världen blir harmoniskt fullkomlig. De le saligt, som om de funnit livets
hemlighet.
Bell grät nu. Tårarna droppade från hennes ögon. Hon torkade inte bort dem. Till och med Stellan, som i sin
outtröttliga egoism ej kunde se eller rymma någon annan än sig själv, tyckte en smula synd om henne.
- Gråt inte, Bell, sade han tafatt. Du skall nog få någon. Och, som om han plötsligt fått en lysande ide,
genomströmmad av ädelmod: -Kunde du inte försöka med Frideborg?
Han tog med sina händer över hennes ansikte, och de blevo våta av tårar. Men hon drog sig hätskt undan.
- Ja, vad skall du med Frideborg? frågade hon häftigt. Du är ju också en av den där sorten.
- Vad för en sort? viskade Stellan.
- Å, det vet du väl bäst själv. Du bryr dig bara om ditt eget kön. Och du skall ändå gifta dig! Vet du hur det
kommer att gå med oss? Vi sitta i samma vagn och vi komma att stjälpa, då den med rasande fart styr ned mot
ett bråddjup.
Stellan var nöjd, bara man talade om honom, vad det så var.
Men Bell hann inte säga något mer. Nu öppnades dörren och de andra fyllde hela salen. Löjtnant Macson och
greve Gusten hade redan svept flera groggar, tillredda av medförda förråd, och voro röda som kräftor i
ansiktena.
-Här är rasande otrevligt, sade löjtnanten och gnuggade händerna. Och kallt sedan så man ser sin egen
andedräkt som en dimma. Och whiskyångorna stodo verkligen som moln ur hans gap.
Elias Vanselin hade alltjämt schalen över sina knubbiga axlar. Han trippade runt bordet, jämkade på en gaffel här, sköt en tallrik från bordskanten där, som om han varit en den näpnaste piccolo till uppassare. Men allt vad han företog sig verkade teatraliskt och tillgjort. Han såg alltid ut som om han struttande rörde sig över en scen, medveten om att ha publikens blickar riktade på sig.
Nu kom han fram till Bell och Stellan som dröjde vid fönstret.
- Gråter Bell? frågade han och tog på sig en ömklig min.
-Nej, sade Bell trotsigt.
Stellan flinade.
- Gud, vad du ser rar ut, lille Elias, sade han ironiskt. Du är också en av rätta sorten.
-Vad för sort? frågade Elias Vanselin i sin tur. Elias Vanselin tyckte absolut inte om uttrycket, utan blev
chockerad, i motsats till Stellan, som blev överförtjust blott man sysselsatte sig med och visade sig intresserad av
hans person.
Gästgiverskan kom in. Hon balanserade på sina ådriga starka händer fat med rykande fläskkorv och impotatis.
-Jag har ingenting annat att bjuda herrskapen på, sade hon.
Men hon såg ändå självmedveten ut. Och de kloka gumögonen granskade dem allesammans, fastän hon neg ödmjukt. Vägde hon dem inte, som hon nyss vägt korven i sina händer? Hennes man kikade nyfiket i dörren. I gästerna såg han bara en hop slantar. Med småländsk närighet hade han redan räknat ut vad allt skulle gå till och vad han skulle tjäna.
De elektriska lamporna lyste lika sömnigt och nedstämmande som förut.
-Jag trodde ett värdshus var ett muntert ställe, där en stackars frusen vägfarande blev varm i kläderna, viskade
Kiss Nilsson och hostade litet. Jag har redan förkylt mig.
-Äsch, Kiss, vad du alltid sjåpar dig, utbrast Ida af Idestam.
Hon tog hans arm och drog honom fram mot bordet. Men när de utan vidare tänkte slå sig ned framför de
fullastade faten, höjde Josef Wahlbom vid övre bordsändan sina händer.
-Ett ögonblick, bjöd han med sin röst som var oljig av salvelse. Ett ögonblick, mina vänner! Ni torde inte ha
något emot en kort bordsbön.
-Han är praktfull, stönade Kiss. Men hur det var: de blevo ändå alla stående runt bordet, lydiga som barn i en
söndagsskola. Det berodde väl inte på att Josef Wahlbom hade sådan makt över sinnena att han kunde tvinga
dem att deltaga i bordsbönen, men de voro trötta och i deras öron ljöd ännu järnvägsvagnarnas gnissel som ett
svagt surr och dunkande.
-Ack, gode Gud, bad Josef med hopknipna ögonlock, medan Alexandra beundrande sneglade på honom. Tack
för att du i din outsägliga nåd låtit oss alla samlas här. Giv oss frid i våra hjärtan. Vi behöva det. Låt på
bröllopsdagen den väna solen skina över de två brudparen och gör deras hjärtan ödmjuka så att de rätt må förstå
dina ord och mottaga visdom från höjdene. På dig må allt bero. Och nu, gode Gud, täckes du välsigna mat och
dryck och låta oss med måtta fröjda oss åt dina håvor. Amen.
Josef Wahlbom slog med ett soligt leende åter upp sina runda ljusblå ögon.
Man satte sig under ett livligt buller av stolar som skötos intill bordet.
-Det var mycket Gud i de där korvskruttarna, skrattade Ida af Idestam. Att Ordet vart kött visste jag, men inte
att det hade blivit korv.
Gusten gav henne en tårdränkt blick.
-Skoja inte med heliga ting, Ida, sade han sorgset.
Men resten av hans förmaningstal dränktes i ett otydligt mummel. Kanske var det de många groggarnas fel.
-Du ser konstig ut, Gusten, var allt vad Ida svarade.
Kiss hostade och började försiktigt äta. Bell hade lagt armarna på bordet och stirrade framför sig utan att kunna förtära något. Men predikanten högg för sig en väldig portion, och snart skeno hans kinder lika starkt av flott som av andakt förut.
Jag skall nog förmå lära den käre Josef bättre bordsskick, funderade Alexandra för sig själv, där hon satt vid hans sida.
Löjtnant Macson spetsade en korvbit på gaffeln med mord i ögonen.
-Just nu när vi sitta här och förpläga oss gå kanske tyskarna till något ärofullt och segerrikt anfall, bullrade han
gladlynt. De sticka bajonetten i en fiende som jag gaffeln i den här korvbiten.
Och han svängde med gaffeln för att slutligen föra in den i munnen.
-Var äro Dora och Jacob? mumlade han strax därpå och såg sig omkring med lömska blickar.
Men ingen visste det eller brydde sig om att veta det.
I detsamma blev det en liten rörelse borta vid dörren. En lång skranglig man trädde in, och det såg ut som om han under vilda protester från sin sida sakta, men oemotståndligt sköts in av värdshusvärdinnans knotiga och starka armar.
Nu kom han fram till bordet med sin skärmmössa mellan händerna. Han hade ett dystert fårat ansikte och ett par sträva röda mustascher. Kiss, som först fick syn på honom, granskade honom med oro. Han såg genast att det var hans farbror, handelsman Hesekiel Nilsson vid Eka. Men han hade inte någon större lust att högt förkunna sin släktskap med denna enkla person.
Handelsmannen betraktade sällskapet med dystra blickar. Kiss Nilsson kröp ihop bakom sin tallrik.
-Vad önskar ni, min gode man? frågade Josef och betraktade honom med överlägsen välvil ja.
De dystra blickarna träffade predikanten. Han kände sig ej behaglig till mods. Det var som om denne enkle man med skärmmössan, vilken väl hade reda på Josef sedan hans tidigare vistelse på Eka och måhända också visste vad som pratats om honom och arrendatorsfrun där, även klart hade genomskådat hans planer på Alexandra Vind-Frijs. Åtminstone kände Josef det så. Men kanske var det fel. I sin förvirring lade han sin hand över Alexandras på bordduken. Alexandra spann.
Handelsman Hesekiel Nilsson på Eka strök sin sträva röda mustasch.
-Jag tänkte inte komma och besvära, sade han. Men frun här på gästgivargården talade om att min brorson
skulle vara med bland herrskapen. Och därför dristade jag mig stiga på. Mitt namn är Nilsson, Hesekiel Nilsson.
Jag äger handelsboden vid Eka, uti fall att de nådiga herrskapen skulle behöva något. Just i kväll var jag här med
litet varor.
Löjtnant Macson stack fram sitt mosiga ansikte.
- Jag behöver ett par rakblad, skrek han. Jag glömde att ta med mig några mordvapen, fast jag bara tänker på
krig.
-Vi föra också rakblad, sade Nilsson och bockade sig stelt åt Macsons hall.
Löjtnanten tumlade upp från bordet. Nu hade han fått ett nytt offer att kasta sig över, en ny proselyt att
förvärva. Vacklande grep han tag i en av hornknapparna på handelsmannens grå kavaj. Det såg ut som om den
där stadiga knappen var det enda som höll honom uppe.
-Vad säger ni om tyskarna? frågade han hest, en smula hemlighetsfullt. Härliga, va? Borde vi inte hjälpa dem?
Vi behöva långa, långa män som ni. Och plötsligt med en lätt överhalning:
-Följ med till Berlin, vet jag.
I sin tidiga fylla hade Macson nu fått för sig att han själv skulle med till Tyskland, och förmodligen trodde han också att han skulle i fält.
Det började spela ett litet försmädligt leende kring handelsman Hesekiel Nilssons mungipor. Han skakade lätt
på sig.
-Är herrn en av de herrarna som rest hit för att gifta sig? frågade han.
-Nej, Gud bevare mig, nej, sade Macson, jag är gift tillräckligt redan förut, och intet vare mig mera fjärran.
Men jag skall fara ned och hälsa tyskarna att i gamla Sverige finnas ännu hederliga män sådana som herr
Nilsson, vilka hålla deras fana högt.
Stellan sade till Kiss, elakt härmande hans läspningar:
- Nej, hör du Nilsson! Det här måste ju vara din käre farbror. Din egen farsas bror. Stig fram och bocka dig för
hökar Hesekiel, stackars lille Kiss.
Kiss skruvade på sig. Nu hjälpte det visst inte att han sökte sticka sig undan längre. I detsamma mötte han sin
farbrors blick.
-Gud i himlen, det är ju käre farbror Hesekiel, fnissade den olycklige Kiss och halkade långsamt fram på
golvet.
Han räckte fram sin fina frökenhand till hälsning. Handelsman Hesekiel slöt den i ett kraftigt grepp.
Så plötsligt, utan varning, brast han i ett skallande gapskratt. Han var känd för sitt glada skratt, Hesekiel Nilsson, fastän hans utseende var så dystert. Han brukade låta det ljuda i den lilla handelsboden där borta vid Eka, där Johan von Pahlen förr i världen köpt så många gotter.
Kiss tog generad ett par steg tillbaka. En rodnad blev synlig i hans släta, f juniga ansikte.
Handelsmannen såg på honom och kunde inte höra upp med sitt skratt.
- Känner inte farbror igen mig? frågade Kiss i en ynklig viskning.
Då teg Hesekiel och betraktade Kiss noga. Hans ansikte var åter lika slutet och dystert.
-Du ser inte ut som om du arbetat såsom far din och jag gjort i våra dagar, sade han nästan
strängt .
Kiss gjorde en hjälplös åtbörd och fnissade på sitt vanliga sätt.
-Kiss är en duktig målare, sade nu Gusten medlande.
Han hade kommit fram till Kiss och lade vänligt sin hand på hans axel. Handelsmannen skakade på huvudet.
-Jag vill se det plank han strukit först, muttrade han.
Han tog Kiss' hand och höll den överdrivet försiktigt som om han varit rädd att den vore så skör att den kunde falla i bitar. Där Kiss stod såg han, fast själv ganska lång, liten ut bredvid den reslige handelsmannen. Hans kanstanjebruna lugg föll ned över den vita pannan. De blå ostadiga ögonen fingo en mer flackande blick än förut. Han föreföll inte bara att ej vara släkt med handelsman Hesekiel. Det var som om han varit av en helt annan ras än han. En fördärvad och förskämd ras, som lekte med laster och synder och smålog åt den Gud, som så strängt regerat Hesekiel och hans likar. Och här i den stora salen, där ljuset lät skuggor stora som svarta sagodjur uppföra ett besynnerligt spel, växte handelsmannen med den dystra minen och den sträva mustaschen så att Kiss till sist såg ut som en liten vanskapt dvärg bredvid honom.
Om Hesekiel lyft sin näve skulle han kunnat som ett intet krossa dessa unga herrars armar med de slappa
svampmusklerna. Kiss kände något sådant på sig och gled längre tillbaka mot bordet.
- Hur skönt är det ej att se två fränder mötas,
mässade Josef med munnen full av mat.
Handelsman Hesekiel gav honom en blick full av löje.
-Jag känner igen er, fastän ni inte tycks vilja känna igen mig. Ni predikade på Eka för två år
sedan, sade han.
- Jag är glad att jag är ihågkommen, sade Josef Wahlbom och viftade med gaffeln så att Alexandra måste böja
sig åt sidan. Jag hoppas mina ord inte föllo på hälleberget utan grott och burit frukt hundrafalt.
Men när han nu åter såg på handelsmannen, genomborrade honom tanken på Adèle som en syl. Han mindes hur han vid det sista bönemötet fallit ihop och gråtit inför alla de församlade. Så hårt hade han tryckts av att han syndat med den bleka Adèle. Då vågade Josef icke säga ett ord mer av fruktan att förråda sig.
Det blev tyst. Kiss fnissade på sitt dumma sätt. Han visste inte vad han skulle säga. Handelsmannen drog sig
mot dörren.
-Du kan ju titta in till mig i handelsboden, Kristian, sade han.
-Kristian! Stellan skrek av skratt. Det låter så högtidligt. Kiss har blivit Hans Kungliga Höghet Sviskonprinsen
Kristian.
Kiss ryckte på axlarna.
-Jag kallas bland mina vänner och i förtroliga lag alltid bara Kiss, läspade han förläget som ett slags förklaring
till sin farbror. Då brast handelsmannen åter ut i sitt skallande skratt. .
-Kiss, upprepade han flera gånger. Tycker du att det låter fint? Du borde skämmas.
Så gick han, och dörren slog igen efter honom.
Bell som suttit som om hon ej märkt det passerade såg nu upp.
-Jag tror han föraktade oss, sade hon plötsligt. På den kunde man åtminstone se att han var av en annan sort än
vi. Kanske är det han som är av rätta sorten.
Så skrattade också hon obarmhärtigt åt Kiss, där han alltjämt stod kvar och stirrade på dörren.
-Du skulle ju härstamma i rätt nedstigande led från en kung, sade hon. Hur går det ihop med den här
handelsman Hesekiel Nilsson? Han såg inte så kunglig ut, enligt världsliga begrepp åtminstone.
Kiss trippade tillbaka till sin plats. Han kände sig förödmjukad. Beskäftigt petade han med gaffeln bland de
kalla resterna på sin tallrik.
-Han hade i alla fall en underbar färg på mustascherna, sade han.
-Trösta dig med dem då, sade Stellan spydigt. Du kan ju måla honom. Säkert har han gömt kosing bland
silltunnorna i boden. Det ha de alltid. Fast gör du ett porträtt av honom med råttor omkring sig i affären, får du
nog smörj i stället.
Men Kiss var nedslagen. Löjtnant Macson började åter se sig omkring och undra vart hans hustru och Jacob
Levin tagit vägen.
-De kanske inte veta att vi gått till matsalen, sade Agda. Jag skall gå upp och säga till dem.
-Å, för all del, inte skall fröken besvära sig, mumlade Macson. Men själv trodde han sig ej om att kunna ta sig
upp för trapporna.
Agda stängde sakta dörren till salen. Hon var glad att komma därifrån. Hon såg dörren stå öppen ut till förstugan och gick ut på trappan. Himlen lyste av stjärnor. Hon tyckte mörkret sträckte vänliga armar mot henne. Hon älskade denna tystnad på landet. Den skrämde henne ej, som den skrämt Bell nyss. Hon drog djupt efter andan. Den klara luften gjorde henne gott. Hon var kanske litet rädd för Gustens röda ansikte därinne. I morgon, nej, en annan natt skulle hon vara ensam med honom i ett rum med två stora sängar. Var hon nu rädd att hon misstagit sig? Dolde sig icke någonstädes kanske här i det vänligt viskande mörkret en famn som det skulle vara en ljuvlighet att sjunka in mot? En ung man som skulle taga henne i sina starka armar? Och hon mindes Sven von Pahlen. De hade varit nästan barn då, men därborta i ladan den gången hade väl något av den stora kärlekens väsen med en mjuk vinge berört deras heta kinder. Honom skulle hon tänka på, när hon skulle ge sig till Gusten, så bleve det mindre svårt. Men i nästa ögonblick fann hon det syndigt och beslöt att blott tänka på den som det var hennes plikt att älska och att skänka honom den kärlekens lust han behövde och som han hade äktenskapets heliga rätt till. -Jag älskar, viskade hon och lyfte armarna. Viskade hon det verkligen till den där röde svullne mannen därinne som ej kunde se någon i ansiktet, därför att hans blick beständigt ville irra? Kanske! Ännu trodde hon på sin uppgift att hjälpa och leda honom. Med små snabba steg sprang hon uppför trappan. Det var ett besynnerligt ljus i korridoren. Det var små sömniga lampor som skänkte det så sparsamt. Från köket därnere trängde stekos. Hon hörde prat och mummel från matsalen. En dörr stod halvöppen. Hon hejdade sig just när hon skulle stiga in. Hennes mörka ögon vidgades litet.
Dora, den ljusa underbara Dora, satt vid fönstret med ansiktet vänt utåt mörkret. Agda kunde höra att hon grät.
Jacob Levin stod lutad över hennes stol.
-Varför skall du gråta? sade han sammanbitet, och hans ansikte var fyllt av hat. Tårar hjälpa oss inte.
Och han lyfte Dora, satte sig själv och drog henne ned på knät, strykande över hennes silkesben.
- Osborn kunde ju låtit oss vara i fred här. Nu sitter han därnere och skroderar och är krigisk, din käre man.
Men gråt ändå inte för det. Alltid hitta vi någon mörk vrå, där han inte kan finna oss. Kanske den där ödestugan
du begagnat förut, for det plötsligt ur honom.
Men när han sade "den där ödestugan" skrek Dora till som om han slagit henne. I detsamma fick Jacob se Agda
i dörren.
- Vänta de på oss? frågade han snabbt och gjorde sig fri från Dora som krampaktigt snott sina armar om honom
och hårt pressade sin kropp rnot hans.
-Ja, svarade Agda rodnande och skrämd.
Hon tyckte inte om att han skulle tro att hon lyssnat och iakttagit dem, men kände sig ändå het av vad hon sett.
Dora i sin tur betraktade henne förvirrad.
-Jag kommer, sade hon.
Men när de nu alla tre stego ut i matsalen, Agda litet efter Jacob och Dora, höll Josef på att läsa från bordet.
Jacob Levin skrattade bistert.
- Få vi aldrig ett slut på den här aftonen? mumlade han.
Löjtnant Macson betraktade nyfiket honom och Dora.
-Var ha ni varit? frågade han så fort Josef tystnat. Men de brydde sig inte ens om att svara honom.
Natten kröp in i gästgivargården. I alla rummen sovo de. Två kvinnor lågo dock vakna och lyssnade till de andras andetag. Den ena var Dora. Hon låg i sängen bredvid Macson. Hon tänkte på allt som hänt sedan hon sist varit på Ekered. Ett ögonblick Lyste lille Hans von Pahlens ansikte mot henne. Han svävade som en svag stjärnstrimma mellan gardinen och sängen, och hon suckade tungt. Jacob skulle visst aldrig heller glömma att Hans ägt henne. Han hade talat så elakt om ödestugan nu i afton igen.
Med en liten övergiven snyftning lade hon handen mot kinden, och fortsatte att se framför sig med vidöppna ögon.
Den andra kvinnan var Bell von Wenden. I hennes rum sovo Frideborg och Agda. Bell tyckte att det nu mitt i
hösten var en sällsam doft av vår härinne. Hon tyckte att hon stod framför en blommande trädgård, men när hon
sträckte ut handen, en stackars värkande hand, för att bryta en kvist, kom strax en vindil och förde den åt sidan
så att hon ej kunde nå den. Hon hade velat krypa tätt upp mot Agda. Agda skulle mjukt tagit emot henne, och
tryckt mot denna blommande fulla flickkropp, mot vilken hon förut så ofta tryckt sig, skulle hon glömma att hon
någonsin stått utanför, gråtande av tomhet och ångest. Eller hon skulle velat smyga sig intill den muntra spotska
Frideborg. Men hon vågade inte röra sig, då Agda efter det att hon lovat bli Gustens hustru alltid strängt hade
avvisat henne och då Frideborg var så högljudd och bara brukade skratta gäckande åt allt det
hon icke begrep. Så låg hon som en fånge med händerna sträckta utefter sidorna. Så nära det sköna och ändå så
långt borta! Hon visste att det därnere i Berlin fanns fullt av kvinnor som hon, som längtade efter varandra - och
nu under kriget, då så många män voro borta, säkert flera än någonsin. Dem skulle hon söka upp, och
lyckades det henne ändock icke att vinna någon för intet, skulle hon köpa deras ynnest och finna sig i att aldrig,
aldrig uppleva att någon älskade henne för hennes egen skull.
