Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullkomligt nedbruten av slit. Åh, ni som kalla er
välgörande! Gå till de riktigt fattiga och lär av dem,
ty endast den fattige är verkligt barmhärtig. De varken
ger eller nekar att ge av sitt överflöd. De känner inte
till något överflöd. De ger — och nekar aldrig att ge
— av vad de själva så väl behöver och mycket ofta
själva har ett trängande behov av. Att kasta ett ben
till en hund är inte välgörenhet. Välgörenhet är att
dela med hunden, när man själv är precis lika hungrig
som hunden.
Jag minns särskilt ett hus, där jag blev grundligt
bortvisad den kvällen. Fönstren på verandan vätte
inåt matsalen, och genom dem såg jag en man, som
satt och åt pastej — en stor köttpastej. Jag stod i den
öppna dörren, och han fortsatte att äta, under det han
talade med mig. Världen hade varit god emot honom,
och välståndet hade gjort honom hård mot hans mindre
lyckligt lottade bröder.
Han avbröt mig mitt i min bön om att få något att
äta med ett vresigt:
— Jag tror inte att ni vill arbeta!
Detta hörde nu egentligen inte dit. Jag hade inte
sagt ett ord om arbete. Det ämne jag hade lett
samtalet in på var ”mat”. Jag hade i verkligheten alls
ingen lust till att arbeta. Allt jag hade lust till var att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
